Man ska inte göra skillnad på syskon. Ändå delar sig dubbelverket "...AND..." av Björn Säfsten (akt 1) och Philippe Blanchard (akt 2) i olika tunga hälfter. Före paus är Skånes Dansteater en långsamt roterande galax, där frusna gester hos en hyperkoncentrerad ensemble glider över i en kameleontisk final. Efter paus har scenen gjorts om till festlokal, där horder av snubblande hälsningsfraser blir till ett hysteriskt party. Greppet med två verk som arbetats fram av koreografer i dialog är mer än tvådimensionellt: här tecknar sig en värld av spegeleffekter. Men det hjälps inte: om Philippe Blanchard gör en knixig vendetta, skapar Björn Säfsten en ocean.
Redan under premiärens första minuter etableras benhårt fokus. De sju dansarna gör soloentré och för in sina byggstenar på scenen: ett pekfinger fälls ut som en pennkniv framför torso. Ett gap bildar ångestskri. Gestens betydelse ändras när den kombineras med en annan; enskilda tecken formar scenerier. Det här är glänsande Säfstenskt: en kringskuren enkelhet som darrar av skärpa och som hela tiden rör på sig som en jätteorganism. En forskningsakt som pågår fräckt i öppen dager, sylvasst in i minsta grimas. Humor, erotik och förvandlingsnummer med en skärpa som blinkar till Per Jonsson.
Hur mycket det än flirtas i kvällens andra akt, som dansas av åtta nya dansare, får den svårt att övertyga om att vara mer än ett partytrix som utnyttjat fynden i kostymförrådet. Det trampas runt i festens dramaturgi, snyggt omsluten av Peter Connellys ljuddesign som förstärker laborerandet med avstånd och närhet. In mot mitten blir det också skarpt läge runt Samuel Dentons och Belinda Nussers duett. Men strax faller Blanchards koreografi ut i antiklimax. En utdragen kindpussarstafett strandar i en pose.
Oavsett hur starkt konceptet är och oavsett hur gärna jag ser mer av den här sortens dubbelreflektor till dansföreställning: syskonverken får olika livslängd. Ändå är det tydligt
hur samarbetet triggat Skånekompaniet till mer integritet och djup i rörelsen än på länge. Att fondens tunga skjutdörr till verkstäderna – dansteaterns innanmäte – dras åt sidan vill jag gärna tolka symboliskt.
Malena Forsare