En gång i tiden, närmare bestämt strax efter vårt förra besök, höll vi av restaurangen med det småcharmigt direktöversatta namnet Gattostretto (Kattesund, där den ligger) lika ömt som en italiensk kock vårdar sin risotto.
Då åt vi okomplicerade rätter lagade av kvalitetsråvaror och undrade varför inte fler hade hittat hit för att hänge sig åt en italiensk afton omgivna av servitörer som konverserade med varandra på italienska.
Den här gången har alla andra också hittat hit och de enda som pratar något annat än svenska är den stora gruppen turister vid bordet intill. De är inte från Italien.
Det vi känner igen mest är det vi helst inte vill känna igen alls, nämligen menyn. Inte alla rätter, tack och lov, men oroväckande många. De grillade kronärtskockorna för 79 kronor finns kvar, men då de förra gången var unga och spänstiga, smakar de nu konservburk. Du vet den där lätt metalliska smaken som är så svår att dölja. Man får inte lov att servera en rätt som är baserad på en enda råvara, om inte denna råvara är perfekt. Så lyder regeln.
Carpaccion för 79 kronor är gjord på bresaola, vilket är gott men lite tråkigt. Det är ju den råa, naturliga känslan vi vill åt, detta är som att halstra en råbiff, fast på italienska.
Efter antipastin är menyn uppdelad i primi respektive secondi piatti, men låt dig inte luras. Du är i Sverige, det innebär att rätternas storlek kommer att göra det svårt att orka båda. Välj antingen pasta eller kött, var nöjd så (hade du varit i Italien, hade du tagit en av varje, först kolhydrater, sedan proteiner).
De svampfyllda pastaknytena för 139 kronor är hyggliga. Fyllningen lite för smulig, pastan aningen för hård, men den tjocka, tryffelspetsade gräddsåsen är len och gosig som en kattunge. Också saltimboccan för 220 kronor är okej, men inte översvallande. Godast är vitvinsskyn, tråkigast är den stekta potatisen.
När vi är framme vid desserterna är konceptet plötsligt ett helt annat, nu är det dagssortiment som gäller, tillsammans med några stående glassar och skorpor. Varför inte den övriga menyn följer samma formel är en gåta, vi skulle föredra säsongsaktuella råvaror alla dagar.
Vi beställer en chokladmousse med rosmarin för 65 kronor och får ett kompakt, kakaomättat skum med lagom mycket ört för att det ska vara finurligt utan att bli kryddträdgård.
Vinerna är givetvis italienska, de är okej. Det är ungefär den genomgående känslan här, att det är okej. Men vi vill ha mer än så, vi vill ha tillbaka det italienska familjegemyt vi en gång lämnade. Samt en ny meny.