Akutmottagningar är inte att leka med. Dit kommer kreti och pleti och kräver vård fastän de borde köa på vårdcentralerna i stället. Det har jag läst om i tidningen. Flera gånger till och med.
Dessutom har jag haltat in med bruten fot på en av dessa akuter två gånger på kort tid.
Och jag kan försäkra er: det satt mer än en så kallad akutpatient i väntrummet som led av en mycket liten snuva. Bruten fot mot snuva. Man förstår akutpersonalens dilemma.
Är de väntande sjuka eller inte?
Trängseln i väntrummet kan avgöra.
Jag minns en gång, det var en valborgsmässoafton, när vi och våra gäster satt vid bålet och värmde oss nära flammorna. Plötsligt sjönk min trädgårdsstol ner i ett sorkhål, jag föll handlöst, vinglaset i min hand krossades och skar upp handflatan, och vi fick raskt ta oss till närmaste akutmottagning.
Där satt jag med skuren hand och väntade, som brukligt är. Så småningom kom en läkare och sa:
– Det börjar dra ihop sig i väntrummet, snart kommer fyllona. Får jag sy utan bedövning så att du kan bli klar innan det blir trängsel?
– Ja, sa jag.
Det gjorde ont, men min man och jag hann tillbaka till korvgrillningen och våra gäster.
Det finns läkare och läkare, det vet vi alla. Somliga förstår omedelbart allting, andra förstår aldrig nånting.
Jag hade en gång en som förstod allt, alltid. Men han slutade på min vårdcentral, och sen dess har jag ingen läkare alls.
Så kan det gå.
Värre finns nästan inte. Utan trygg läkare känner man sig liksom ensam och oskyddad ute i det okända blå.
Jag kan försäkra att detta också kan gälla husdjur, i alla fall katter.
Vår förra katt, en stor, röd hankatt, som folk sa att man skulle akta sig för men som gav mig många glada stunder, blev lite dålig på sitt trettonde år. Personalen på kattakuten kastade en hastig blick på honom och sa att det var nog okej att sätta en spruta i honom.
Vi förstod aldrig riktigt varför, men fick bära hem honom död placerad i en papplåda att begrava honom i.
Vår nuvarande katt, en mindre grå flicka, åt väldigt dåligt i våras, tyckte vi. Hon magrade dag för dag.
Den veterinär vi den gången mötte på Djursjukhuset glömmer jag inte i första taget. Jag har aldrig förut i mitt liv sett en människa hålla så ömsint om ett djur.
Och djuret, vår kisse, satt som fasttryggad i hans armar. Han hade sannolikt kunnat göra ungefär vad som helst med henne så länge hans hand smekte hennes huvud.
Så skulle jag också vilja ha det när jag kommer till akuten eller vårdcentralen. Jag vill ha en läkare som håller om mig och klappar mig lätt på huvudet och ger mig en begriplig diagnos, precis så som veterinären Niklas Borg gjorde med vår katt.
Får man möjligen önska sig det?
Sen må det väl kosta tvåtusen kronor. Som det lätt gör på Djursjukhuset.