När ”Fanny och Alexander” hade Sverigepremiär för trettio år sedan gav vår lärare oss möjlighet att se filmen under lektionstid. Signalen var tydlig; detta var allmänbildning, detta var något alla borde se. En klassiker redan innan årsringarna lagt sig kring den då purfärska saven av saga och fantasteri.
I biografens mörker såg jag för första gången biskopen brinna. Ett andlöst ögonblick, ett minne för livet, så långt hade vår framsynte lärare rätt. Åtskilliga gånger har jag sett filmen sedan dess och av den första upplevelsens monumentala kraft återstår mest en iver som påminner om samlarens. Se, där fises juleljusen ut av farbror Carl. Och där – där brinner biskopen på nytt.
Först när Ingmar Bergman själv var i jorden fick pjäsversionen sin världspremiär på Nationaltheatret i Oslo 2009. Sedan dess har det varit tätt mellan premiärerna på för Bergman betydelsefulla scener; Dramaten i våras, stadsteatern i barndomsstaden Uppsala i oktober och nu i helgen, Intiman i Malmö.
För regin i Malmö står Maria Åberg som valt att lägga sin version tätt intill originalet på alla sätt. Hellre än ett stycke dramatik på egna ben handlar det om en dramatisering av filmen och dess skådespelare. Metanivån lägger sig som ett stycke gladpack över upplevelsen med skådespelare som in i minsta skorrande r eller krusiga peruk försöker likna förlagorna.
Bara glimtvis tränger insatserna genom imitationen och något av berättelsens egentliga kraft läcker ut. Som unge Emanuel Olsson som pojken Alexander, som gör sin roll på blodigt allvar oberoende av den trettioåriga traditionen. Eller Cecilia Lindqvist som den självbestraffande Emelie och Fredrik Gunnarson som gör sin biskop krackelerande sårbar i sin ondska.
Problemet är själva grundfrågan; varför överhuvudtaget göra ”Fanny och Alexander” som dramatik? Vad vill man tillföra som filmen inte redan har? Närvaron skulle kunna vara en sak och i ett ögonblick sker något nytt, när Alexander tar klivet fram på scenen och naglar oss fast i sin fråga: var finns Gud, författaren, deus ex machina när något som detta får ske?
Här öppnas en chans till förnyelse, att ersätta filmens lojala och närgångna barnperspektiv med scenens möjlighet till direkthet med greppet fullföljs inte. Ängsligheten att göra fel blir föreställningens fall och det är intressant att se att en annan jubilerande storhet i år, Strindberg, i kraft av seklet som gått inte alls behandlas med samma höviskhet längre som Bergman.
Här är det snarare en nödvändighet att göra nytt. Att koppla greppet om klassikern och tänja honom efter egen smak. Hur lång tid ska det gå innan Bergmans karaktärer får tåla en liknande behandling?