Det är en ren tillfällighet, ett sammanträffande i tiden som saknar egentlig betydelse, men som ändå rymmer en tänkvärd symbolik: just i dessa dagar visar sig USA från sin sämsta sida samtidigt som nationen minns sin bästa stund.
Den senaste veckans internationella medierapportering har dominerats av att USA:s nationella säkerhetsmyndighet NSA sedan flera år har samlat in ofattbara mängder information från telefon- och datortrafik. Med hjälp av ett särskilt program, Prism, har NSA lagrat kontakter och digitala beteendemönster från miljontals enskilda individer i jakten på misstänkta terrorister.
De första uppgifterna om NSA:s telefonövervakning publicerades av brittiska Guardian den 6 juni och bekräftades omgående av den amerikanska regeringen och underrättelsechefen James Clapper, som irriterat hävdade att avslöjandet skadar USA:s "förmåga att identifiera och svara på de många hot som vårt land möter". Dagen därpå skrev Washington Post att NSA också har tillgång till servrarna hos USA-baserade nätjättar som Google, Apple och Facebook, något som de berörda företagen förnekar, åtminstone till hälften.
USA:s president Barack Obama, som förra året förnyade tillståndet för Prism, har förklarat att det rör sig om "ett modest intrång" i den personliga integriteten i syfte att skydda landet och att allt sker i enlighet med gällande lagar och med kongressens insyn.
Den 9 juni valde källan att träda fram: Edward Snowden, en 29-årig dataexpert som har arbetat hos underrättelsetjänsten CIA och sedan för NSA via en konsultfirma. När han försett Guardian och Washington Post med de topphemliga dokumenten försvann han till Hongkong. Därifrån uttryckte sig Snowden i idealistiska termer:
"Jag kan inte med gott samvete låta den amerikanska regeringen förstöra privatliv, internetfrihet och grundläggande rättigheter för människor runt om i världen med hjälp av den enorma övervakningsmaskin som byggs i hemlighet."
Han förklarade sig vara fullt införstådd med att avslöjandet kan få långtgående konsekvenser för honom personligen. Kanske kan han aldrig återvända till USA.
Snowden har blivit en hjälte för nätaktivister och jämförs med Bradley Manning, den amerikanske soldat som står inför militärdomstol för att ha läckt hemliga dokument till Wikileaks. Men det finns en viktig skillnad mellan dem: Snowden har lämnat ut specifika handlingar för att avslöja en specifik verksamhet medan Manning utan urskillning vräkte iväg dokumentmassor som i värsta fall kunde försätta oskyldiga i livsfara i till exempel Afghanistan och Irak.
Även om mycket fortfarande är oklart – ingen utanför NSA vet hur Prism fungerar – påminner Snowden mer om Daniel Ellsberg. Snowdens förklaring till att han läckte dokumenten har slående likheter med hur Ellsberg, högt säkerhetsklassad medarbetare vid tankesmedjan Rand, motiverade att han läckte de så kallade Pentagonpapperen, som 1971 publicerades av New York Times och andra amerikanska tidningar:
"Jag kände att jag som ansvarsmedveten amerikansk medborgare inte längre kunde medverka till att denna information doldes för den amerikanska allmänheten. Jag gjorde det på egen risk och jag är beredd att ta konsekvenserna."
Pentagonpapperen visade att USA:s politiska och militära ledning systematiskt ljög om kriget i Vietnam.
Ellsberg åtalades, liksom senare Manning, för brott mot spionerilagen från 1917, antagen strax efter USA:s inträde i första världskriget. Förmodligen kommer även Snowden att åtalas på samma legala grund.
Lagen har genom åren tillämpats på ett sätt som är ovärdigt en rättsstat, även om åtalet mot Ellsberg lades ned.
Ett av de mest flagranta övergreppen i hägnet av The Espionage Act of 1917 var när socialisten Eugene Debs dömdes till tio års fängelse för att ha agiterat mot USA:s deltagande i världskriget. Debs ställde ändå upp i presidentvalet 1920 – inifrån fängelset. Genom ett tillägg till lagen blev det också möjligt för USA att deportera hundratals utlänningar till Ryssland i en tid när vänstersympatisörer utsattes för hänsynslösa trakasserier. Denna era i amerikansk politik i slutet av 1910-talet kallas The Red Scare.
Spionerilagen kom följaktligen till användning även under det skede av kalla kriget när senator Joseph McCarthy bedrev häxjakt på verkliga och inbillade kommunister. Makarna Julius och Ethel Rosenberg dömdes enligt lagen och avrättades i elektriska stolen 1953. Allt tyder på att Rosenbergs var skyldiga till någon form av spioneri, men inte i en sådan omfattning att det fanns stöd för lagens strängaste straff. Idag betraktas rättegången mot dem som ett justitiemord, frampiskat av en hysterisk opinion.
Sådana perioder av epidemisk paranoia, då elementära rättsprinciper sätts ur spel, är ett återkommande fenomen i USA:s historia, med början 1798 i förräderilagarna Alien and Sedition Acts.
Efter terrorattackerna den 11 september 2001 är USA där igen.
NSA:s massiva övervakning har sina rötter i den antiterrorlagstiftning som utgår från The USA Patriot Act, beslutad av en panikslagen kongress i oktober 2001 och utformad under överinseende av en konstitutionellt, internationellt och intellektuellt katastrofal president: republikanen George W Bush.
Redan på ett tidigt stadium höjdes röster som varnade för en underminering av det balans- och kontrollsystem som skall förhindra statligt maktmissbruk. NSA-avslöjandet bekräftar nu att dessa mekanismer har satts ur spel i en utsträckning som knappast är förenlig med konstitutionens fjärde tillägg, som förbjuder godtyckliga visitationer och beslag.
Men en majoritet av amerikanerna accepterar övervakningen. Enligt en mätning från Pew tycker 56 procent att det är i sin ordning att NSA registrerar telefonsamtal och 62 procent anser att terroristspaning väger tyngre än personlig integritet. Det kan jämföras med uppståndelsen i Sverige kring FRA-lagen som 2008 gav Försvarets radioanstalt, NSA:s svenska motsvarighet, rätt att avlyssna tele- och datortrafik som passerar nationsgränsen.
Fast det finns, som sagt, en annan sida av USA, en sida som i dessa dagar råkar fylla femtio år.
Den heta sommaren 1963, när korsen brann i Södern, inramades av två tal som skulle transformera USA.
Den 11 juni 1963 vände sig president John F Kennedy via TV direkt till det amerikanska folket och ställde sig bakom kravet på medborgerliga rättigheter för svarta. Han undrade retoriskt vilka vita amerikaner som skulle kunna tänka sig att byta hudfärg och därmed inte kunna äta lunch var de ville, inte kunna rösta och inte kunna skicka sina barn till de bästa skolorna. Det var ett av de modigaste politikertalen någonsin. Kennedy hade starka odds emot sig. Sydstaterna, med sin apartheidliknande rasåtskillnad, var ett fäste för hans demokratiska parti, den nationella opinionen var delad och stödet i kongressen på sin höjd ljummet. Men talet utmynnade i 1964 års epokgörande medborgarrättslag, låt vara att Kennedy själv aldrig fick uppleva genombrottet; en resa till Dallas kom emellan.
Den 28 augusti 1963 genomfördes "frihetsmarschen" till Washington med hundratusentals deltagare, svarta och vita, som framför Lincoln Memorial, monumentet över presidenten som befriade slavarna, fick höra Martin Luther King tala om sin dröm: ett USA där hans barn skulle bedömas efter sin karaktär och inte efter sin hudfärg.
Både Kennedy och King föll offer för mördare, liksom presidentbrodern Robert Kennedy, justitieministern som utarbetade medborgarrättslagen. Det har lett till en sentimental mytbildning som gör dem nästan overkliga. Men de var i allra högsta grad verkliga, ty de konfronterade USA med en ohållbar verklighet. Och USA valde förändring, en andra och fredlig revolution, om man så vill. Det är en gripande och demokratiskt inspirerande berättelse om mänsklig värdighet och beslutsamhet.
Mellan ytterligheterna paranoia och tolerans svänger USA i en ständigt pågående pendelrörelse. Det är denna rörelse mellan mörker och ljus, mellan fruktan och hopp, som gör det så svårt att fånga och definiera vad som är den amerikanska erfarenheten.
NSA-affären ställer det hela på sin spets:
Som USA:s förste svarte president, vald och omvald, är Barack Obama ett resultat av den amerikanska toleransen. Men det är också han som nu ansvarar för den tekniskt mest avancerade konsekvensen av den amerikanska paranoian.
Mer komplicerat, eller mer amerikanskt, kan det inte gärna bli.