Rektor Lennart Nilsson, Lund, 76 år, har avlidit. Hans närmaste är makan Margareta och döttrarna Helena och Rebecka med familjer.
Lennart Nilsson var född i Smedstorp på Österlen där föräldrarna bedrev lantbruk.
Efter realexamen kom han som 17-åring till Lund där han tog studenten på Spyken. Studier vid Lunds universitet i matematik, fysik, astronomi och mekanik ledde till en fil mag-examen och därefter slog han in på lärarbanan.
Under studietiden mötte han Margareta som blev hans hustru. Från 1972 fick Lennart Nilsson tjänst som studierektor för Norra Fäladens rektorsområde för att senare bli rektor.
Det var en krävande uppgift eftersom högstadieskolan var ny, bostadsområdet likaså, med stor inflyttning och en brokig befolkning med rötter i alla hörn av världen. Lärarna kom också från olika håll. Men under Lennarts ledning växte den anda av gemensamt ansvar fram som utmärkte Fäladsgården.
Vi trivdes, kände stor samhörighet och arbetade mot samma mål: elevernas bästa. Lennart var en framåt, progressiv rektor med förmåga att lita på, understödja och stötta personalens vilja att bedriva en pedagogik i tidens anda.
Hans intresse för elevernas olika förutsättningar – inte minst för dem med svårigheter – gjorde att elever och elevvård alltid sattes i första rummet.
I sin ledarstil var Lennart okonventionell, omtänksam och lojal mot sin personal, rak och ärlig, gillade ordning och reda men avskydde gnäll och långa konferenser. Problem löstes snabbt, enkelt och pragmatiskt och för detta fick han respekt från såväl personal som elever.
Han hyste stort förtroende för oss och hade förmågan att lyssna, även på våra personliga problem. Han stödde våra olika – ibland fantasifulla – projekt och var ständigt nyfiken på resultatet. Medel lyckades han alltid hitta. Såväl vuxna som elever rönte uppmuntran och uppskattning. Lennart var med rätta mycket stolt över sin skola.
Med sitt stora intresse för arkitektur och byggnation deltog Lennart redan i planeringsstadiet av Fäladsgården. Alla skolorna i rektorsområdet var välskötta vilket vittnade om Lennarts praktiska handlag. Hans omsorg och kompetens härvidlag tog sig även uttryck i det privata boendet.
Många i Fäladsgårdens tidiga lärarkår var ungefär jämngamla och gick i pension kring millennieskiftet, liksom Lennart. Vi bildade då gruppen Fäladsseniorer som fortsatt att träffas och minnas vår gemensamma arbetsplats.
Oftast var Lennart med, stark, pigg och alert. Om han ibland i sin yrkesutövning kunde verka lite kärv så släppte han nu loss sin värme och hjärtlighet. Detta märktes inte minst när han kom att tala om sin familj, särskilt barnbarnen för vilka han var en närvarande och älskad morfar.
För många av oss kom han att bli en kär vän. Han lämnar ett stort tomrum efter sig, men vi är tacksamma för den långa gemenskap vi fick ha med honom och minns honom med stor glädje.