Den bleka septembersolen lyckades inte värma männen som i den tidiga morgonen kom cyklande från slitna hyreskaserner runt om i staden. Likt ett lämmeltåg slussades de mot klaffbrons trånga gatt och vidare mot varvsgrinden. Buttra kommentarer och ilskna rop hördes på fabriksgården när männen gjorde sig redo för ännu en lång och slitsam arbetsvecka. Röe-Nils log snett mot Ståhl när han klev in i omklädningsrummet.
”Hur är det med huvudvärken?” sa han.
Ståhl glodde surt på honom.
”Vilken jävla huvudvärk?” sa Ståhl och hängde in sin jacka och keps i klädskåpet.
”Monica, din fru, berättade om din migrän när hon var på Moriskan i lördags.”
”Varför pratade hon med dig om den?”
Ståhls röst var vass och misstänksam. Han drog på sig en blå arbetsjacka. Röe-Nils satte sig på bänken och tände en cigarett. Rökförbudet gällde inte honom.
”Det gjorde hon inte”, sa han. ”Men hon kacklade en jävla massa med Hansson.”
”Vilken jävla Hansson?”
”Edvard. Sossen. Kanske bäst att du håller ögonen på honom.”
”Vad menar du?”
Röe-Nils reste sig från bänken och tryckte ned en svart läderkeps över öronen.
”De försvann från dansgolvet och var borta ett tag”, sa han.
”Vad fan är det du står och säger? Att Monica och …”
”Jag säger ingenting”, sa Röe-Nils och tog ett steg mot Ståhl. ”Men se för helvete till att hålla rätt på henne.”
Den fräna ordväxlingen lockade fram råa skratt bland männen som trängdes framför skåpen. Ståhl blängde på dem och knöt nävarna. Sedan gick han mot trappan.
”Fan, var det verkligen nödvändigt”, sa en kortvuxen man till Röe-Nils. ”Nu får Ståhls stackars käring säkert en hurril eller två när han kommer hem.”
”Håll truten!” sa Röe-Nils och knuffade till mannen så han dråsade in i en hönsnätsdörr. ”Käringar ska veta sin plats och inte springa omkring och skreva med benen som några jävla horor.”
Han lämnade rummet med bestämda steg.
Jonnervik vaknade med en irriterande huvudvärk. Han kisade mot solen som letade sig in genom glipan under den svarta rullgardinen. Med ett stön rullade han ur sängen och satte ned fötterna på trasmattan.
Gårdagskvällen hade blivit sen och de tömda whiskyglasen många. Alldeles för många. Det fick han ångra nu. Spriten hade inte heller tagit udden av Ilses kyliga farväl som hade borrat sig djupt in i hans bröst och dröjde sig kvar som en vag oro.
Stålbandet kring hans huvud drogs åt när han reste sig ur sängen. Han tog tre djupa andetag för att hejda illamåendet, men det hjälpte inte. Han rusade ut på toaletten och hann precis.
Han tog en hastig dusch, sköljde ned två tabletter Nobelkrut med en kopp svart kaffe och såg att han var försenad. Han bad sin hyresvärdinna att ringa efter en taxi och när han stod utanför porten tände han dagens första cigarett.
På andra sidan gatan bredde Värnhemstorget ut sig. Gräsmattorna var fortfarande gröna och de breda trottoarerna låg öde efter morgontimmarnas jäkt. Bortom trädallén som löpte längs Kungsgatan skymtade han treans spårvagn som klingade och bromsade in vid hållplatsen. Löven hade börjat skifta i gult och rött, men det skulle dröja ännu några veckor tills träden stod nakna. Han längtade till Paris, till de breda boulevarderna, till fransyskorna och deras beryktade lättsinne, levnadsglädje och skönhet. Han drömde fortfarande om att en dag ge sig ut i Europa som korrespondent för någon av de stora tidningarna i huvudstaden, men för varje år som gick minskade hans chans att förverkliga drömmen.
Han tog ett bloss på cigaretten. Han var fortfarande ung, hade flera år kvar till de trettio. Än fanns det tid, men snart måste han agera. Nästa år, tänkte han. Då skulle han ta sig upp till Stockholm och efter ett år eller två, när han visat Stockholmsjävlarna vad han gick för, skulle han vara redo. Han såg sig själv sitta i baren på Savoy i London med ett immigt martiniglas. Bredvid honom satt Ilse.
Hon kunde bli hans fotograf. Möller kunde säkert lära upp henne. Sedan skulle de erövra världen.
Han log och efter ett sista bloss kastade han cigaretten på marken och krossade fimpen under skosulan. Två unga mödrar kom släpande på småbarn och barnvagnar och han tog ett steg in i porten när de passerade honom på väg till lekplatsen i Rörsjöparken. Det var en annan dröm. Att få barn. Med Ilse. En tanke som tidigare varit absurd, men nu var det annorlunda. Med Ilse var allt annorlunda. Hon var fem år yngre. Om de kom ut i världen inom några år kunde de få en sju, åtta år på resande fot innan det var dags att återvända till Sverige och bilda familj. Då skulle han ta itu med sin största dröm. Att bli författare.
En svart bil svängde in till trottoarkanten och bromsade in mjukt framför honom. Han satte sig i baksätet. Chauffören valde att köra via Föreningsgatan. Han kom ikapp en hästdragen vagn och lät en mötande buss passera innan han tutade och körde om.
”Man ser dem inte så ofta nu för tiden”, sa han och kastade en blick på Jonnervik i backspegeln. ”Före kriget kryllade det av hästar på gatorna, men nu kan det gå veckor utan att man möter någon.”
”Tiderna förändras”, sa Jonnervik som hade annat i tankarna.
”Jo, men det är ändå lite sorgligt”, sa chauffören.
Han körde över Amiralsbron och höstsolen spred ett glittrande täcke över kanalens grågröna yta. Ljudet av en vrålande bilmotor närmade sig hastigt från höger. Chauffören reagerade instinktivt och väjde åt vänster samtidigt som han gjorde en kraftig inbromsning.
”Helvete!” fräste han åt den svarta Volvon som i hög fart körde över gatukorsningen och fortsatte vidare mot Gustav Adolfs torg.
Jonnervik kanade runt på sätet, men hann uppfatta en antenn på taket innan Volvon svängde in på Malmborgsgatan med tjutande däck.
”Jävla idiot!” fräste chauffören.
Hans ansikte var rött av ilska när han vände sig mot Jonnervik.
”Hur gick det?”
”Bra”, sa Jonnervik. ”Jag tror att det var polisen.”
”De är helt galna. Det är inte första gången jag håller på att krocka med dem. De borde ha en skylt på taket. Och sirener. Det har jag tjatat om i flera år.”
Jonnervik nickade och antecknade tiden i sin svarta bok. Tjugo minuter över tolv.
Får kolla upp vad det handlar om när jag kommer till redaktionen, tänkte han.
Några minuter senare steg han ur taxin på Adelgatan. Han gav rejält med dricks, så rejält att chauffören tog av sig uniformsmössan och bockade. Spätz nöjde sig inte lika lätt, men efter en kort uppsträckning över den sena ankomsten lät han Jonnervik slå sig ned vid sitt skrivbord. Han ringde Centralvakten. Ställde några frågor om utryckningen.
Käken ömmade och när han tog en tugga av smörgåsen högg det till av smärta. Han försökte dämpa den med en klunk kall mjölk, men värken gav inte med sig och till slut lade han ifrån sig smörgåsen i plåtlådan och tände en cigarett. Rossi vände upp ansiktet mot solen och slöt ögonen. Plåtskjulet skyddade mot vinden och solstrålarnas värme påminde honom om Italiens ljumma höstar.
En hög, entonig signal hördes. Han blinkade mot solen och reste sig från lastpallen han suttit på. Hansson, som inte visat sig på hela förmiddagen, kom gående över fabriksgården. Rossi kände försiktigt på sin haka. Den dova smärtan påminde om lördagens förödmjukelse och fick honom att ilskna till. Han började gå mot Hansson som stannade och ställde sig med benen brett isär. Han vräkte ur sig några svordomar som Rossi hört förut, men han slog ut med händerna för att visa att han inte förstod. Hansson skakade på huvudet och vände ryggen åt honom. Rossi lade en hand på hans axel. Hansson snurrade runt och skakade av sig handen. De stirrade på varandra. Avvaktade. Hansson hade solen i ögonen och när han satte upp händerna för att skugga ögonen slog Rossi till. Den här gången var han inte bedövad av vin och öl. Han var nykter och snabb och stark. Han siktade på levern och följde upp med en vänster mot örat. Hansson föll ned på knä. Rossi måttade en spark när någon kastade sig över honom och drog ned honom på marken.
Dino väste i hans öra:
”Är du galen?”
Rossi spände sina benmuskler och försökte resa sig, men Dino var smidig som en brottare och höll honom i ett fast grepp.
”Lugna dig för helvete”, sa Dino.
Rossi skrek och förbannade Dino och gjorde ett nytt, lönlöst försök att komma loss. Tumultet lockade till sig både svenskar och italienare och en av dem var Guido, tolken. När svenskarna såg Hansson stå på knä och gnida sitt öra hördes upprörda och ilskna röster. Guido försökte dämpa deras ilska, men när Röe-Nils dök upp försvann allt hopp om försoning. Det krasade otäckt när näsbenet på den italienare som stod närmast krossades av Röe-Nils väldiga näve. Nästa italienare fick ett hårt slag över njurarna och sedan brakade helvetet löst. Ett femtiotal män drabbade samman som folkilskna tjurar, beväpnade med käppar, metallrör och andra tillhyggen de kom över.
Dino släppte greppet om Rossi som svor ännu en gång innan han drog sig undan från hopen av vrålande landsmän som ville få utlopp för all frustration som byggts upp under de senaste veckorna. Han ställde sig på en trälåda och sökte med blicken efter Hansson, men han hade försvunnit i kaoset av blå arbetsjackor som böljade fram och tillbaka. Händer och käppar vevades runt i luften och skrik och stön hördes när tunga metallrör hamrade över ben och ryggar.
I samma stund reste sig personaldirektör Lind med visst besvär från sitt skrivbord och gick fram till fönstret för att ta reda vad som orsakade oväsendet från fabriksgården. Han svor högt. Sedan linkade han tillbaka till skrivbordet, tog upp telefonen och bad sin sekreterare koppla honom till polisen.
Italienarna var flest till antalet och svenskarna tvingades tillbaka mot hamnbassängen. Några av dem rasade ned i det oljiga vattnet. En smed skrek förtvivlat på hjälp och hans huvud försvann flera gånger under vattnet innan två av hans kamrater lyckades simma fram till honom och hålla hans huvud ovanför vattenytan.
Röe-Nils fick fyra italienare över sig och inte ens han kunde göra mycket mer än försöka hålla dem på avstånd. Sporrade av stridsropet ”Avanti!” gjorde italienarna ett utfall som hotade att kasta ned alla svenskar i hamnbassängen, men attacken avbröts när ett gäng gjutare dök upp runt en husknut och kraftigt förbättrade svenskarnas odds. Med nedhukade huvuden borrade de sig in i italienarnas vänstra flank och tvingade dem att dra sig tillbaka mot smedjan och pannverkstaden.
Italienarnas reträtt tog slut vid en vidsträckt tegelvägg och de hotfulla svenskarna närmade sig. Det grova teglet skavde mot Rossis rygg. Han knöt nävarna och såg den fruktade Röe-Nils med ett kraftigt metallrör i ena handen. På avstånd hördes en bilmotor närma sig. Några sekunder senare sladdade en radiobil in genom huvudgrinden med tjutande däck. Bilen fortsatte i hög hastighet rakt mot svenskarna som kastade sig åt sidan innan fordonet tvärbromsade framför italienarna och ställde sig som en barriär mellan de båda grupperna. Minuten efter kom piketen och när dörrarna slogs upp vällde ett tiotal konstaplar ut med dragna sablar. Deras hugg och slag mot dem som stod främst dämpade hastigt stridslusten. Några kaotiska minuter senare var ordningen återställd. Kvar på fabriksgården låg ett tiotal skadade. En siren slet sönder den overkliga tystnaden som lägrat sig över slagfältet och snart körde en ambulans in på fabriksgården. Rossi stod lutad mot smedjans tegelvägg och såg en till synes medvetslös Dino lyftas in i ambulansen. De med lättare blessyrer sökte sig till sjukstugan för omplåstring samtidigt som personaldirektör Lind, som vågat sig ut från sitt kontor, stod mitt på fabriksgården och skällde våldsamt på Guido som förtvivlat slog ut med händerna. Ordförande Liedberg dök upp och blandade sig i den överhettade diskussionen tillsammans med ett polisbefäl. Till slut ryckte Guido på axlarna och gick fram till italienarna som samlats utanför smedjan.
”Det är slutjobbat för i dag”, sa han. ”Bussarna kommer om en stund och kör hem er. Ni kommer att få löneavdrag, men inget …”
”Löneavdrag?” Rösten var mörk av ilska. ”Varför i helvete ska vi få löneavdrag, det var inte vi …”
”Håll käften!” sa Guido och lät sin blick vandra från den ene till den andre. ”Om ni inte håller er lugna i fortsättningen kommer de att skicka hem er till Italien. Omedelbart! Har ni förstått?”
Några av männen muttrade ilsket, men de flesta nickade. De hade inget val, ingen förde deras talan. Håll käften och lyd. Budskapet var tydligt.
Bussarna kom efter tjugo minuter. Då var Rossi försvunnen.
Palm var ovetande om de dramatiska händelserna på varvet när han steg in i personalmatsalen och såg de två männen som satt vid ett fönsterbord och petade i köttgrytan som låg på deras tallrikar. Civilklädda. Sannolikt statspoliser från Stockholm. Han undrade vad som fört dem till Malmö. Palm tog sin matbricka och slog sig ned mittemot Zilldén, kollegan vid sedlighet som även ansvarade för spaningsenheten.
”Vet du vilka de är?” sa han och pekade med gaffeln mot fönsterbordet.
Zilldén vände sig om och nickade sedan mot Palm.
”Jo, tyvärr”, sa han. ”Har haft det föga angenäma nöjet att samtala med dem i morse.”
”Statspoliser?”
”Värre än så.”
Palm spetsade en bit potatis på gaffeln och väntade på fortsättningen. Zilldén lät en köttbit försvinna in i munnen, tuggade och svalde. Sedan sköt han ifrån sig tallriken och skakade på huvudet.
”Så illa?” sa Palm.
Zilldén nickade och tog fram ett cigarettpaket ur kavajfickan.
”Går det bra om jag …”
Palm nickade.
”Vilka är de då?” sa han och såg bort mot fönsterbordet.
Zilldén tände cigaretten och tog två bloss innan han svarade:
”Allmänna säkerhetstjänsten.”
Palm lät besticken ligga på tallriken.
”Spionpolisen?” sa han. ”Har du spioner bland hororna i stan?”
Zilldén gav honom en sur blick.
”Nej, inte som jag känner till”, sa han. ”Men de har haft möte med Osynlige Jönsson och nu passar de på att träffa alla avdelningschefer. Du kommer också att få besök.”
Palm log. Det florerade många rykten kring Osynlige Jönsson på polishuset. Han tillhörde statspolisens 3:e rotel, som hade sitt säte i Stockholm, men deras personal var utspridd över hela landet. Det var få som visste vad han egentligen gjorde, men han hade ett rum på polishuset som i princip alltid stod tomt, därav hans smeknamn. Det hette att han arbetade på fältet, men något konkret resultat av hans fältarbete sågs aldrig. Palms vän vid statspolisen, kriminalöverkonstapel Friberg, hade en gång i förtroende sagt att deras osynlige kollega i huvudsak övervakade tyska och polska medborgare samt bevakade färjetrafiken mellan Trelleborg och Gdynia eftersom ryssarna och polackerna misstänktes använda tågfärjan för kurirverksamhet.
”Vad vill de då?” sa Palm och lät gaffeln sjunka in i en köttbit som glänste av fett.
”Förhöra sig om det allmänna säkerhetsläget”, sa Zilldén.
Palm tvekade som inför årets första dopp i havet, men stoppade till slut köttbiten i munnen. Smakade mest bränt fett.
”Typiska stockholmare”, sa Zilldén och smulade sönder cigaretten i askfatet som stod på bordet. ”Överlägsna och dryga. Men jag gav igen.”
”Hur då?”
”Rekommenderade vår älskade matsal”, sa han och log brett. ”Men det är också det enda roliga jag haft på hela dagen.”
”En besvärlig måndag?”
Zilldén nickade.
”De danska hororna håller på att ta över stan och Rülling gav mig ett helvete i morse”, sa han. ”Du minns väl hur det var förra året. När jag fick ta en massa skit för att vi påstods ägna mer tid åt att jaga horor än tjuvar?”
Palm nickade.
”Så vad gjorde vi då? Vi slutade bry oss om hororna, jagade tjuvar i stället. Och det gav resultat, men det har ingen av de förbannade murvlarna skrivit om. Och nu får vi ta en massa skit igen när stan vimlar av danska horor. Men det skrivs inte ett ord om att våra vänner vid ordningspolisen har gått och dragit benen efter sig hela sommaren.”
”Det blir förhoppningsvis bättre nu, med det nya löneavtalet.”
”Ja, det får vi hoppas”, sa Zilldén. ”Men just nu är jag en inkompetent och försumlig klåpare i Rüllings ögon. Ibland vill jag bara ge fan i alltihop och dra på mig uniformen igen.”
”Om några dagar ska du se att Rülling har hittat en annan syndabock”, sa Palm och stoppade in en bit sönderkokt morot i munnen.
Zilldén nickade.
”Nej, dags för mig att återgå till horjakten”, sa han och reste sig. ”Lycka till med stockholmarna.”
Palm lämnades ensam med köttgrytan. Han petade i tallriken på jakt efter några fettfria köttbitar. Hittade två. Åt upp dem och tände sedan en cigarett. Han såg bort mot fönsterbordet. Spionpolisernas ansiktsuttryck avslöjade att de haft samma usla jaktlycka som Palm.
Runeberg ringde strax efter ett. Palm förstod sin chefs oro. Under sin tid som polis hade Palm haft få kontakter med rikets säkerhetstjänst. Och fram till för några år sedan hade han inte heller haft några åsikter om deras arbete av den enkla anledningen att han inte kände till något om deras metoder. Men en oktoberkväll 1943 förändrades allt. Den kvällen dog hans mor, Agnes Palm. Ihjälkörd på sin cykel av en bil som kördes av en berusad major. Statspolisen lade ned utredningen efter en dag och Palm gick på som en ilsken terrier och anklagade sina kolleger för tjänstefel. Efter några dagar sökte Friberg upp honom. Bad honom att ta det lugnt. Att öppet anklaga en högt uppsatt militär för dråp var minst sagt olämpligt, särskilt när ett krig rasade ute i Europa. Palm var ingen idiot. Han förstod vem som låg bakom den nedlagda utredningen. Han lyssnade på sin vän och knep igen. På polishuset. Hemma var det annorlunda. Anna förstod hans vrede, men till slut tröttnade hon på hans tjat om orättvisor och maktens cynism. Då tystnade han även i hemmet. Men känslan av att han och hans familj utsatts för ett övergrepp av den så kallade rättsstaten Sverige fanns kvar. Den skulle aldrig försvinna.
För drygt ett halvår sedan fick hans avsky ny näring. I slutet av januari rapporterade tidningarna om de täta kontakterna mellan de svenska och nazistiska säkerhetstjänsterna under kriget. Ett resultat av samarbetet var att de flesta tyskar som försökt fly från Hitlers regim inte nådde längre än till den svenska gränsen innan de skickades tillbaka över Östersjön och till koncentrationslägren. Dessutom kom det fram att säkerhetstjänsten i Sverige regelbundet försett nazisterna med information om svenska kommunister. En upprörd Palm tyckte att det luktade landsförräderi, men fann att få andra verkade bry sig. Svenska folket hade fullt upp med att sörja sin avlidne arvprins Gustaf Adolf som några dagar före avslöjandet omkommit i en flygolycka på Köpenhamns flygplats Kastrup. Artiklarna om säkerhetstjänsten skymdes av de stora bildreportagen som visade prinsens sista färd över Öresund och mottagandet av kistan i Stockholm. Och när prinsen låg i jorden trängde andra nyheter sig på, oavsett om det handlade om nedfallande meteoriter i Sibirien eller den senaste kafferansoneringen. Säkerhetstjänstens agerande föll i glömska bland allmänheten.
Men Palm hade inte glömt.
Han knackade på dörren och steg in i sin chefs tjänsterum. Kriminalkommissarie Runeberg hade övergett sitt älskade schackbord och satt tillbakalutad i stolen bakom skrivbordet med ena handen över hjärtat.
”Ni ville tala med mig”, sa Palm och satte sig i besöksstolen.
”Ja”, sa Runeberg och log ansträngt.
Små droppar av svett blänkte i pannan och ansiktet hade samma blålila färg som ett moget plommon.
”Mår ni inte bra?” sa Palm.
”Det går snart över”, sa Runeberg. ”Det varar inte så länge.”
Han andades stötvis och ytligt, men snart tog han ett djupt, lättat andetag och hans plommonfärgade ansikte blev några nyanser ljusare.
”Nu har det släppt”, sa han.
”Hjärtat?”
”En sorts kramp. Inget att oroa sig för.”
Runeberg lutade sig fram mot sitt pipställ och började stoppa sin måndagspipa med tobak.
”Ni förstår kanske varför jag ville träffa er”, sa han.
”Jag har mina aningar.”
”Jag är medveten om er … hur ska jag uttrycka mig, tveksamhet gentemot säkerhetstjänsten och deras arbete. Och ni har era skäl. Det säger jag inget om. Även jag har mina tvivel, men det är ändå vår plikt att samarbeta med dem. Det gäller även er.”
Palm såg mot fönstret i några sekunder. Sedan vände han sig mot Runeberg som tänt sin pipa.
”Jag vet”, sa Palm. ”Men jag behöver inte tycka om det.”
”Nej, det kan jag inte begära. Men jag råder er att inte visa ert ogillande allt för tydligt. Det finns många goda skäl att hålla sig väl med säkerhetstjänsten om man är polis.”
”Varför är de här? Finns det något särskilt skäl?”
”Inte vad jag vet”, sa Runeberg och tog pipan ur munnen. ”En allmän oro över kommunismen kanske. Den växer sig allt starkare och vårt land är inget undantag. De vill väl informera sig om läget.”
”Har de inte Osynlige Jönsson till det?”
Runeberg log.
”Ja, jag vet ingenting om kommunisterna”, sa Palm och tog fram sina cigaretter.
Runeberg tände en tändsticka och höll fram lågan mot honom.
”Jag frågar inte slagskämparna vilket parti de röstar på”, fortsatte Palm efter att ha tänt cigaretten. ”Men det är kanske dags att börja med det.”
De satt tillbakalutade i sina stolar och rökte. Tobaksröken svävade över bordet som en dimma, innan den sökte sig upp mot taket som en gång varit vitt.
”Det behövs nog inte”, sa Runeberg. ”Men jag tror att det finns anledning att oroa sig för kommunisterna. Nu har Stalin fullt upp med länderna han lade beslag på under kriget, men vem vet vad som händer efter det.”
”Sant, men …”
”Det enda jag begär av er är att ni samarbetar med dem. Polismästare Rülling har varit mycket tydlig. Annars kan det få konsekvenser.”