Hur känner man igen en bra arrangör? Jo, en sådan vågar ställa en artist som få av åskådarna hört talas om på en stor scen. Men så är spanjorskan Concha Buika också en världsstjärna, med energi nog för att driva alla festivalens nöjesfältsattraktioner. Eller åtminstone strålkastarna ovanför scenen, vilket hade varit en bra idé. Då skulle de tre artisterna ha sluppit spela hela konserten i ett obegripligt halvdunkel.
Det var alltså Buika som gick hem, inte publiken. Hon räknas i första hand som flamencosångerska, men har gjort sig känd för att låta den musiken få smak av kubanskt, jazz och soul. Flamencopuristerna planerar antagligen att raka hennes marsvin och förgifta hennes kolonistuga, men på Stortorget blev Concha Buika publikens älskling. Hon har sin mycket speciella utstrålning och en stor hes röst, lever med i texterna med hela kroppen och ser nästan hela tiden oemotståndligt lycklig ut.
Uppbackad av slagverkaren Ramon Porrina och den fabulöse pianisten Ivan "Melon" Lewis hade Buika ett stort utrymme att fylla och gjorde det. Hon kan de klassiska flamencoutsmyckningarna och tonslingorna, men lägger till en massa egna improviserade varianter och skriker ofta till för att toppa känslan. Efter örhänget "Siboney" förklarar hon att hon egentligen är för blyg för att prata, men blir modig när hon sjunger. Sedan är det dags för sista ordinarie sången "Volveras" med bara piano och Concha Buika sjunger sången om att skiljas så att ingen behöver tvivla på det hon just sade.
Personligen föredrar jag artister som inte bara står på med 150 procents intensitet. Men det hindrar inte att Concha Buika är en fascinerande upplevelse.