Mandela har alltid varit viktig och närvarande i mitt liv, trots att jag aldrig har fått träffa honom.
Hans död väcker jobbiga minnen till liv av all smärta, sorg och splittring som apartheid orsakat även i min egen familj.
Det var som att en saga blev sann när han stegade ut från fängelset 1990, så obruten, mild, stark och klok 1990, och en kort tid senare stod jag med tårarna ymnigt strömmande i ett fullkomligt kokande Globen när Mandela gjorde entre - lätt dansande!
Med Mandelas frigivning, när jag var fyllda 21, kände jag för första gången att det faktiskt fanns en möjlighet för mig att kunna börja öppna dörren till mina rötter, min släkt och min historia på min pappas sida. En dörr som tidigare genom åren känts så tröstlöst igenbommad.
Det var i Mandelas hem min pappa tillbringade många av sina ungdoms kvällar och fick en del av sin politiska skolning. Det var till honom, Bhuti'Nel ("storebror Nel"), de ofta gick, några av de mest aktiva i ANC:s ungdomsförbund. Och i ärlighetens namn var det inte alltid bara för att få alla de råd och historier den ibland rätt självbelåtne Mandela gärna bjöd på medan hans fru nattade barnen ... utan, berättar pappa lätt roat, det var ju det att Mandela ofta hade sprit hemma också, som han generöst bjöd på ...
Mandela gav gärna sina yngre partivänner lästips för vidare politisk fördjupning. När massakern vid Sharpeville (då polisen öppnade eld mot en fredlig demonstration mot de rasistiska passlagarna) inträffade 1960 och all opposition tystades eller slogs i bojor hade min pappa flera lånade böcker som han inte ännu hunnit lämna tillbaka till Mandela.
Mandela gick en period under jorden och hamnade senare på Robben Island. Min pappa lyckades fly landet för att fortsätta det mödosamma arbetet mot apartheid i exil. Först 32 år senare kunde de mötas igen.
Mandela gjorde sig fri från sina nervösa livvakter för att ge pappa en stor kram under den stora middag dit han bjudit en massa veteranpolitiker i frihetskampen.
De utlånade böckerna blev såklart aldrig återlämnade, de omhändertogs redan 1960 av den polis som kom och sökte efter pappa. Dock är de ännu en symbol för den bild pappa så väl har förmedlat av Mandela: att han hade ett stort och generöst och sällsamt hjärta - och dessutom ett mod, en styrka och en ödmjuk resning, som nog har fångat oss alla.
Och som också givit oss hopp om att sagor faktiskt kan bli sanna.