Det är vinterbilderna jag fastnar för. Mina bästa barndomsminnen är höljda i snö. Därför står jag länge framför ”Vinterafton vid Roslagstull” (1897–1900). Snön doftar. Fönstren är upplysta. Husen håller uppsikt.
Blå skymningar var populära kring förra sekelskiftet. Men Karl Nordström var inte en konstnär som fastnade i den ena eller andra säljande stilen.
I skuggan av mer publika generationskamrater som Carl Larsson, Anders Zorn och Bruno Liljefors sökte han sig fram, från 1880-talets impressionistiskt influerade franska motiv till det tidiga 1900-talets modernistiska maner.
Waldemarsudde i Stockholm lyfter nu fram Karl Nordström i ljuset. Utställningen har döpts till ”Konstnärernas konstnär”. Formuleringen syftar inte bara på Nordströms konstnärliga status utan också på hans roll som mångårig ordförande för Konstnärsförbundet, de så kallade opponenternas organisation. Här var han inte de mjuka linjernas man.
De polemiska snöbollarna kramades vassa och hårda; ”fred är döden”, slog han fast i ett brev till skulptören Per Hasselberg 1891. Så var Nordström också en av Strindbergs vänner. Utställningen pågår t o m 25 maj.