Jag bor på en gata som heter Kristianstadsgatan. Kristianstadsgatan på Möllevången här i Malmö. Efter helgen är ni nog fler än förut som känner till det namnet. Jag har bott på Kristianstadsgatan sedan 1990-talet, vilket för en nittiotalist är rätt länge. För mig är det hemma. För mig är det tryggt.
För många andra Malmöbor innebär Möllevången något mer spännande. Något annorlunda. På Möllevången kan en äta falafel. Se roliga felstavade skyltar. Dricka öl på helgkvällar och dansa vidare på diverse olika ställen i närheten.
Det är multikulturellt och härligt, säger vissa. Det är multikulturellt och vidrigt, säger andra. Oavsett vilket är detta möte mellan olika kulturer nästan alltid centralt i diskussionerna om mitt område. Och även bland dem som gärna kommer hit och myser, finns det många som inte går själva över torget när solen gått ner. De frågar mig om jag inte är rädd, eller till och med: Varför bor du där?
Och jag ska vara ärlig: ibland har jag varit rädd. Men efter mer än femton år på denna plats kan jag ändå räkna de gångerna på en hand. En av dem var i helgen. Vid korsningen mellan min gata och Falsterbogatan utbröt natten efter den 8 mars ett stort bråk. Nazister högg demonstranter med kniv och en ung man ligger fortfarande allvarligt skadad på sjukhuset.
Efter alla dessa år i ett mångkulturellt område som ofta uppfattas som farligt är den enskilt mest skrämmande händelsen den utförd av dem som är emot det multikulturella. Vi sa: "inga nazister på våra gator".
På min gata har de redan varit.
Det är ingen slump att detta händer nu. Inte heller det som hände i Kärrtorp. Efter nästan en hel mandatperiod med Sverigedemokraterna i riksdagen händer något. Debattklimatet förändras. Den sverigedemokratiska retoriken finns överallt. Vi har sett den spridas, smyga in, på alla våra sociala medier. Små ord, idéer och uttryck som plötsligt tas i mun av personer som inte alls är sverigedemokrater "men"; "men såhär mycket kostar faktiskt invandringen", "men såhär är faktiskt personer från Mellanöstern", "men såhär farligt är det faktiskt på Möllan". Vi och dom-retoriken förekommer mer än någonsin. Den syns överallt, i alla politiska led. Och när det lugna debattklimatet förändras, förändras även det extrema. Mer extremt, och mer våldsamt.
Det är just den retorik jag hör när ännu en bekant frågar om jag inte hellre skulle bo någon annanstans. Men mitt svar förblir nej. Nu mer än någonsin tidigare vill jag stanna. Gemenskapen och kärleken i motreaktionerna visar att vi är fler – att vi kan höras lika högt. Låt oss nu inte tystna. Låt oss ta över debatten och stänga ute retoriken som segregerar oss. Låt oss höras fram till valet, låt det synas i riksdagen. Vi är fler. Och vi stannar på Möllan.