I oktober 2010 gick fiskebåten Sundland på grund vid Öresundsbron utanför Limhamn. Samma dag irrade sig Malmös varumärke också in i dimman, och nu tre och ett halvt år senare har det fortfarande inte hittat ut. Kvar ligger båten Sundland, som en symbol för ett varumärkeshaveri som kan ha kostat långt mer än bärgningen kommer att göra.
Malmö har nu två vrak att bärga: båten Sundland och stadens varumärke. Ända sedan Sundland gick på grund har det stått klart för Malmö kommun att ägaren inte tänkte bärga sin båt, på grund av den höga kostnaden. Diskussionerna om ärendets hantering slussades vidare mellan ägaren, hans hemkommun och byråkraterna på stadsförvaltningen samt välmenande men handlingsförlamade politiker i Malmö, och säkrade på så vis att ingen behövde ta ansvar eller konsekvenser.
Under tiden har båtvraket fungerat som en varnande välkomstsymbol för både sjöfarare och internationella besökare som åkt över bron till Malmö. Det påminner även återvändande Malmöbor om att deras folkvalda politiker inte kan se längre än skrivbordskanten. Om det första intrycket är det viktigaste blir vraket i det här fallet även det sista, i varje fall för alla hemvändande Malmöbesökare. Följdlogiken blir att om en lastbil skulle köra in i en av stadens parker och välta, får vi lugnt räkna med att den kommer ligga kvar. Och om en fallskärm skulle fastna och hänga släpande uppe på Turning Torso, skulle den också få pryda fasaden utan protester eller handling.
Medan Somalias kustlinje börjat rensas från sina vrak efter år av pirathärjningar kan nu igenkännande blickar vändas norrut, mot Malmös brofäste och mot varumärkespiraterna på stadsförvaltningen som tagit sina medborgare som gisslan i ett drama mellan två kommuner, en båtägare och en bärgningskostnad som motsvarar ett mindre konsultarvode för en pr-byrå. Det har inte ens funnits ett tillräckligt kreativt pr-tänk för att utnyttja vraket som en dramatisk och trovärdig scenografi i ett Bron-avsnitt.
Öresundsbron har de senaste åren blivit en allt starkare varumärkesikon för hela regionen, men framförallt har den blivit viktig för Malmö, som alltid haft underskott på arkitektoniska symboler som lyckats fånga turisters uppmärksamhet. Även Köpenhamns överborgmästare Frank Jensen tycker nu att Malmös varumärke är så svagt att han har föreslagit att namnet Malmö inte längre ska användas vid den internationella marknadsföringen av Öresundsregionen.
Själv borde jag inte ta det så personligt då jag är bosatt på andra sidan bron, i Köpenhamn. Men som besökare i min ungdomsstad efter många år utomlands inom varumärkesstrategi blir det ett ofrånkomligt exempel på ett lokalstyre som tillåts att långsamt sänka medborgarnas eget varumärke.
Min vädjan till Malmö stad är att visa handlingskraft och omsorg av det egna varumärket genom att omedelbart bärga Sundland, samt gå ut i pressen och visa stolthet över att ha ansvaret för Sveriges södra infart och ge besökare det bästa möjliga välkomnande.
Det är annars bara en tidsfråga innan Malmös slogan "Parkernas stad" också går på grund, och ersätts av "Båtkyrkogården".