Om det tunga kulturhuset Kennedy Center i New York satsar nio majdagar på att fira ett skivbolag, så bör detta tas som en tydlig kvalitetssignal.
Inte för att Blue Note Records, 75 år i år, behöver hissas ytterligare. Blue Note har redan den kanske högsta statusen bland världens jazzspecialiserade skivbolag. Och att musiken på skivorna blivit så stark beror inte minst på den respekt och den tid som bolaget ägnat sina artister och inspelningar.
Jubilaren är inte sämre än att den kan fira sig själv, med nya vinylversioner av en rad av sina klassiker. Själv har jag speciellt ny-fokuserat på en av dem, en 50-årsfyllare som sticker ut ur mängden.
Blue Notes absoluta storhetsdecennium var hardbopens 50-tal och på den nu nysläppta samlingsdubbeln ”The Best of Blue Note” trängs typiskt nog bopförankrade, riffbaserade och bluesindränkta spår med fett sväng. Men annat fick också plats, till exempel Eric Dolphys ”Out To Lunch” från 1964.
Albumet var avantgardistiskt för sin tid och har sin dos av fritt spelrum. Men samtidigt fick låtarna komponerade och arrangerade teman och en hel del struktur och jämn (marsch)puls. Basisten och trumspelaren – en artonårig, fenomenal Tony Williams – jobbar tätt ihop, intensiteten böljar upp och ned och Bobby Hutchersons vibrafonklang gör alltihop ett snäpp mjukare i kanten. Mitt i det nya och experimenterande finns en klar känsla av kontroll. Lekfullheten och humorn tar loven av eventuellt blodigt allvar och påstår att allt är möjligt.
”Out to Lunch” blev en av de läckraste och mest exotiska rätterna på Blue Notes meny.