Rodney Crowells 2010-tal har hittills präglats av ett par prestigeprojekt. Först albumet ”Kin: Songs by Mary Karr och Rodney Crowell” där hans obestridliga litterära kvalitéer ställdes mot författaren Mary Karrs. Därefter en senkommen duoplatta, efter decennier av återkommande samarbeten, med Emmylou Harris. Bägge föll ut hyfsat väl, men saknade ändå den skärpa som kännetecknat Crowell sedan han år 2001 vände blicken från Nashville, kastade kommersiella hänsyn åt sidan och gav ut ”The Houston Kid”.
Med nya ”Tarpaper Sky” är han tillbaka på 00-talets formtoppar, men det är ändå en helt annan sorts platta. Hans stoff från 00-talet, spritt på fyra album, var i mångt och mycket självbiografiskt, men vad som höll dem samman var den sociala orienteringen och det politiska stoffet.
På ”Tarpaper Sky” är Crowell fortsatt självreflekterande, och visst är hans penna skarp, men detta är samtidigt en opretentiös platta som bärs fram lika mycket av den föränderliga musiken som av berättelserna. Ett konceptalbum är det inte. Prestigen har släppt; låtskrivaren är lika ledig som svänget i de låtar där han och medmusikerna (gitarristen Steuart Smith, inte minst) drar åt cajun, r&b, djupblå gospel och Jerry Lee-gumbo.
Låtarna som skär djupast är ändå de glansfulla balladerna: öppenhjärtiga men på rätt sida om det smöriga, med kärnfulla sentenser som pytsas ut utan att det ens närmar sig något pretentiöst.
Och så har vi den mästerliga ”The Flyboy And The Kid”, en låt om Crowells mentor Guy Clark som är så fylld av tjusigt utmejslade, ömsinta och intelligenta formuleringar om manlig vänskap att jag totalt glömmer att jag har svårt för genren.