Helgen före midsommar är det spelmansstämma i Degeberga. Vid midnatt fylls luften av fniss och hyschanden, och av säregna toner som hyscharna vill höra. Det är Näcken som spelar. I stället för vanlig fiolstämning (g, d, a, e) stämmer han sina strängar i tonerna a, e, a, ciss – ett A-dur-ackord. Eftersom hans polska är i A-dur klingar alla strängarna med. Det låter ljust, nästan skarpt.
För länge sedan gjorde många som Näcken. Längst gick fiolvirtuosen och kompositören Heinrich Biber (1644–1704) vars femton ”Sonator över rosenkransens mysterier” för fiol och basso continuo kräver fjorton omstämningar. Precis som i Degeberga hör stämning och tonart ihop. Dessutom möjliggörs diverse specialeffekter.
Nu finns en fin inspelning av dessa sonator med violinisten Sirkka-Liisa Kaakinen-Pilch och ensemblen Battalia (violone, cembalo, orgel och knäppinstrument). Spektakulärt och kontemplativt samsas, och fioltonen har inte bara barock smidighet utan också ett djup som förmodligen är nog så barockt, trots att vi idag snarare associerar det med senare tider. Detsamma gäller det häftiga vibratot i början av trettonde sonatan.
Tredje sonatan, om Jesu födelse, är i h-moll men klingar ljust tack vare stämningen h, fiss, h, d. I elfte sonatan, om uppståndelsen, underlättas det mäktiga oktavspelet av att fiolen inte bara är omstämd utan att två strängar dessutom fått byta plats. I nästa sonata drar Jesus till himmelrik med pukor och trumpeter.
Bibers mysteriesonator innehåller överraskande många danser. I nionde sonatan verkar Jesus dansa courante med korset över axeln. Något att fundera på i påsk.