Elvin Jones kom till klubben Fredman i Malmö en gång runt 1990 och på trummorna som hans hustru först hade spikat fast i golvet drog han på med sådan enorm och orimlig kraft att alla medmusikerna liksom försvann in i tapeten. Mest försvann saxofonisten Ravi Coltrane, då en ung lärling.
Elvin är borta, men Ravi Coltrane har kvar en annan, tyngre kvarnsten att släpa på – pappa Johns långa skugga. Sonen växlar också mellan sopran- och tenorsax och satsar dessutom på just den sortens kvartettjazz som far spelade under första halvan av 60-talet och blev mest känd för. En förstorad och friare variant av 50-talets hardbop; utsträckta låtar med långa solon där energin och utlevelsen togs till nya nivåer. En stil som bildade skola.
Det är därför så upplagt för en jämförelse mellan generationerna att det nästan blir löjligt. Roligare än att hänga sig i den kvarnstenen är att ta Ravi Coltrane för vad han själv är och försöka lyssna utan Long John-filter. Då finner man att Ravi C är stilsäker och tekniskt driven, har snygg full ton och känsligt kan ta hand om ballader, som Charlie Hadens vackra hymn "For Turiya". Men hans späckade tonmattor i snabbare låtar blir enahanda och känslomässigt jämntjocka, det där lyftet i intensitet kommer inte. Jag hör inte mycket som sticker ut och känns genuint personligt.
Detta var ändå en bra konsert, i första set, med väl valda låtar av bland andra Monk och Parker. Trion David Virelles, Dezron Douglas och Jonathan Blake agerade fullkomligt övertygande ihop och hade precis som John Coltranes 60-talskvartett flödet och den samlade energin som mål, enskilda toner och slingor fick biroller. Virelles luftade många idéer, Douglas spelade köttig och engagerande "in your face"-bas lite i Mingus anda och den mycket aktive Blake höll igång en sorts ständigt pågående lågintensivt trumsolo inom den jämna pulsen. Bandet bytte ofta hastighet och svängtyp mitt inne i låtarna. Engagerande.
Andra set, med ett långt trelåtarsmedley i, var dock mera nedtonat, utjämnat och faktiskt urtrist.