Lugi och Kristianstad bjuder på en makalöst dramatisk semifinalserie, men får ändå ursäkta en liten stund.
Och Höör sen.
För handbollens eget Åshöjdens BK drog till Paris och utförde en mirakelvändning av sällan skådat slag. H65 kan göra något som inte ens mäktiga Sävehof kan – kalla sig bäst i Europa.
Jo, jag vet. Challenge Cup är inte handbollens absoluta finrum, men det tar inget ifrån den fantastiska klubben mitt i Skåne, dess spelare och dess otroligt engagerade tränare Niklas Harris.
När jag läser om dramatiken i matchen, svider det till i magen. Jag skulle velat vara där, för är det något jag älskar så är det idrottens sannsagor med lyckliga slut.
Plötsligt förbleknar dramat i Kristianstads eget Colosseum en liten aning, även om det var i en mäktig holmgång.
För riktig sistasekundendramatik blev det inte, när Lugi kunde/fick hålla i bollen under hela den sista minuten, trots att Kristianstadtränaren Ola Lindgren vevade som en semafor längs linjen.
Lugis jämnare nivå kommer nog att bära ända fram till final.
Handboll i Kristianstad är ett orange inferno där hysterin sprider sig ner till planen och möjligen faktiskt kan bli lagets fall.
Lugi behöll kylan, följde sin plan och utnyttjade att långa anfall tilläts.
Kristianstad blev däremot stundtals överhettat och precis som en sådan motor – förlamat. Laget är oslagbart när det kommer med fart och inte tvekar – men synnerligen sårbart när tempot går ner i anfallsspelet och börjar gå på tomgång.
Med ett otroligt intensivt försvarsarbete centralt – det är där Kristianstad hotar – fick Lugi stopp på skyttar som Olafur Gudmudsson, Andreas Cederholm och Markus Olsson.
Samtidigt hade Lugi fler hot offensivt, kunde göra mål på fler sätt och inte minst mittniorna – turades om – Joacim Ernstsson och Anders Hallberg hittade de mest skilda öppningar för avslutande kamrater.
Karnevalsyran bör nå ända in i Biblioteket i Lund på fredag, när jag tror Lugi säkrar en finalplats.