Det finns komiker som arbetar med det finstilta. Sådan var inte Rik Mayall. Det subtila låg inte för honom. Hans komiska manér karaktäriserades snarare av en galet stirrande blick, ett grimaserande gummiansikte och en brutal humor som gärna innehöll både våld och fekalier, inte sällan på samma gång.
Ingen kunde se så korkad och odräglig ut som Rik Mayall. Den speciella Rik Mayall-minen var en uppdragen överläpp med vitt uppspärrade näsborrar och blottade framtänder. Den dök upp i nästan alla de outhärdliga figurer han gestaltade: den pretentiöse anarkisten Rick i ”Hemma värst”, som blev hans komiska genombrott, den sadistiske Tory-politikern Alan B’stard i ”Parlamentets svarta får” eller den maktgalne Lord Flashheart i Rowan Atkinsons ”Svarte Orm”. Det är bara ett fåtal av alla roller som Rik Mayall hann med under sitt komikerliv.
Ju mer osympatiska Rik Mayalls roller var, desto mer älskade vi honom. Att vi är så många som idag sörjer hans alldeles för tidiga död beror inte bara på att han var en sådan lysande komiker, utan på att det ändå fanns en värme, en djupt sympatisk barnslighet i allt han gjorde.