Timid, förläst, glasögonprydd dyker han in i telefonkiosken. När han kommer ut har han bytt identitet. Ett stort K pryder trikåbröstet. Han har blivit Kulturmannen.
De senaste veckorna har han varit en populär seriefigur på kultursidor och i sociala medier, men ännu har hans hemliga identitet inte avslöjats.
Är det Lars Norén? Är det Mustafa Can? Är det Clark Kent?
Det började med att Dagens Nyheters biträdande kulturchef Åsa Beckman berättade om hur hon som ung kritiker mött Kulturmannen på en förlagsfest: ”Dig har jag sett i en målning av Modigliani” (DN 27.4) Då var han i sitt esse. Nu är han döende, hävdade Åsa Beckman. Jag tror att hon har rätt. Men andra debattörer har förklarat att Kulturmannen fortfarande är i högsta grad levande. De har vittnat om hur män verksamma i en brett definierad kultursfär på det ena eller andra sättet har tagit sin förkörsrätt för given.
Men att vara en narcissistisk sexuell chauvinist som jobbar med litteratur, konst eller medier är inte självklart detsamma som att vara Kulturman. Den autentiske Kulturmannen hämtar inte sin självkänsla ur antalet följare på Twitter. Han nynnar istället på en Blå Tåget-refräng:
”Konsten vill jag lova, fru Ramona, / konsten är mitt verkliga motiv.”
Kulturmannens anspråk på att bli beundrad och betjänad, särskilt av kvinnor, grundar sig, som Åsa Beckman poängterar, på att han är en av muserna utkorad. Det är konsten, bara konsten, som ger honom rätt att vara en egocentrisk buffel.
Inte minst i Sverige har Konsten varit den alternativa kyrkan. Och liksom i kyrkan har bänkarna befolkats av andäktiga kvinnor. Prästerna har varit män, gärna försupna och i behov av en kvinnas svalkande hand på pannan, men ändå geniala – Gösta Berling-gestalter (Se Ebba Witt-Brattströms genomgång, DN 3.6). Kulten av konsten kulminerade under högmodernismen.
Den som inte tror att Kulturmannen finns kan gärna bläddra i de dagboksanteckningar av Olof Lagercranz som Wahlström & Widstrand gav ut för några år sedan, ”Vid sidan av”. Där skriver Lagercrantz om de tunga svenska kulturmännen: ”Han omger sig som kungar gärna med hovmän, unga nitiska uttolkare. Munskänkar, stekvändare (Erik Lindegren). ”Det var hos en ny älskarinna han har…”(Artur Lundkvist).
Hur lågt han än kunde bete sig visste den tidens Kulturman ändå att han stod i tjänst hos det höga. Det gjorde honom osårbar.
Varför skulle han då i dag vara på väg att tackla av? Rödgrön kryptonit? Snarast tvärtom. Det är den mäktiga marknaden han inte tål. Också kulturen sekulariseras. Konsten avsakraliseras och marginaliseras. Att vara ett romantiskt, men ekonomiskt och socialt dysfunktionellt, geni är inte längre en garanti för att man också ska bli dyrkad. Istället riskerar man att bli avfärdad som en patetisk loser av en kultur som snarare beundrar den mätbara framgången.
Filip & Fredrik är inte några Kulturmän. Däremot är de män i tiden.