Martin Kellerman, strålande författare och illustratör och mannen bakom det megalomana självbiografiska projektet ”Rocky”, är kompis med Karl Ove Knausgård. Det kan man lätt förstå. De sysslar ju med samma sak.
Men Kellerman har sina bisysslor också. I dagarna utkommer en volym som heter ”Kellermannen lackar ur”, där Martin Kellerman gör samtidskommenterande enrutingar, utan sitt vanliga persongalleri.
Å ena sidan vill man ju uppmuntra det. Utveckling är inget självändamål, men jo, nästan ändå.
Å andra sidan vill man säga: vill du bli läst, så får du bli vid din läst. För de här Kellermannen-figurerna saknar i ärlighetens namn både den underskruvade humor och exceptionella språkkänsla som har kännetecknat ”Rocky” från första början. Det är dialog som är Kellermans stora gåva som författare; en ruta är inget bra format för det. Dessutom ger den här formen sämre spelrum för Kellerman som tecknare.
Det är bara att vänta på Rocky volym 27 i stället. Samt 28, 29, 30, 31, 32, 33, 34, 35, 36, 37 och hela vägen uppåt, så många han nu hinner med.