Jag står vid en genomlyst glasskiva med en liten diabild i handen. På glasskivan ligger 999999 exakt likadana bilder, de ser ut som en grav eller en hög aska från ett krematorium. Bilden visar ett barns ögon, dess blick; barnet är den femårige Nduwayezu som kom till ett flyktingläger i Rwanda efter att han hade sett båda sina föräldrar dödas med macheteknivar och som inte sade ett ord på flera veckor.
Det är den chilenske fotografen Alfredo Jaar som tog bilden 1994 och nu ingår installationen i utställningen ”Tonight No Poetry Will Serve” på konstmuseet Kiasma i Helsingfors. Katalogtexten är beskäftigt övertydlig: ”Enligt Jaar reflekterar ögonen ett barns smärta och den tystnad bakom vilken världen gömde sig inför folkmordet i Rwanda. Jaar koncentrerar förödelsen i en enda berättelse. Antalet diabilder, en miljon, påminner oss om antalet offer.”
Å, man behöver inte orden, man skulle rentav helst ha sluppit dem. Man tittar på bilden, man möter barnets blick, ”smärta” är ett på tok för svagt ord för vad den uttrycker, men det är ingalunda så att man kommer på något annat ord som skulle vara bättre, som skulle räcka till, och det är just det som är poängen att det här är något som ord inte räcker till för att beskriva. Man kan vända på diabilden, man kan få barnet att titta åt höger snarare än åt vänster men det gör ingen skillnad. Det finns förstoringsglas framlagda som man kan titta igenom men bilden blir inte tydligare för den skull och också det är en poäng. Bilden ryms i ens handflata men man är alldeles hjälplös inför den. Man tittar på andra besökare som också de plockar upp var sin diabild men man kommunicerar inte med dem, man möter inte deras blickar. Var och en är lika fången i sin egen hjälplösa oförmåga att förstå.
Och så är det ”Utan titel (Vatten)”. Det är uppbyggt av ljuslådor, färgdiabilder och speglar. Bilderna är tagna i Hongkong på 1980-talet, de visar dels vietnamesiska båtflyktingar bakom taggtråd i de läger där de i åratal väntade på myndigheternas beslut och dels det hav de under stora strapatser lyckats ta sig över – och där många av deras landsmän drunknat.
Jaars bana som politisk konstnär började 1973 med militärkuppen i hans hemland och även om han fortfarande är fullt aktiv är de flesta – och mest berörande – av de verk som nu ställs ut från decennierna före millennieskiftet. Den fråga som osökt tränger sig på lyder: var finns egentligen de unga politiska konstnärer som verkligen förmår få oss att se och känna det vi sedan länge vetat? Historien, historierna, upprepar sig ju: Femåringen i Rwanda 1994 kunde lika gärna vara ett barn i Syrien 2014 och ”Utan titel (Vatten)” kunde lika gärna handla om de otaliga afrikaner som de senaste åren tar sig – eller misslyckas med att ta sig – till Lampedusa eller motsvarande orter i Sydeuropa.