Semestertider och jag och barnen tittar på ”A Grand Day Out” (Nick Parker, 1989) på Youtube för att komma i stämning. Ska vi åka på utflykt, vart då och vad vill vi göra av ledigheten?
Samma frågor ställer sig Wallace & Gromit över en fika, och när osten i kylskåpet är slut bestämmer de sig för att åka – till månen. De bygger sin rymdfarkost i källaren, packar kex och te och landar efter en skumpig färd i detta fantastiska ostlandskap som roterar runt vår planet. Vilken lycka!
De kastar sig ut med kniv och kex och njuter, smakar och vältrar sig i ost och frågar en spis som de möter efter vägen till den godaste sorten. Men de skräpar ner med sin yviga picknick och osten på månen är inte lika god som på jorden.
Så Wallace & Gromit drabbas av ånger och hemlängtan. Vad har vi gjort, hur ska vi ta oss hem igen och vad var meningen med det här? De skyndar sig mot raketen, jagade av den ilskna spisen och blickar mot jorden som svävar likt en hägring på oroväckande avstånd. Ska de hinna ombord, klarar hastbygget att lyfta igen och kommer de hem?
Vi sitter som på nålar och tänker att äventyr och ost i all ära, men halva grejen med en utflykt är ju att komma hem.
Eller? När jag läser om Mars One några dagar senare blir jag osäker. Just nu rekryteras deltagare till dokusåpan med samma namn som ska finansiera koloniseringen av mars, och jag förklarar och frågar barnen hur många som de tror har sökt.
Fyra personer ska tränas i åtta år, färdas drygt tvåhundra dagar till den avlägset belägna planeten – och sen ALDRIG mer komma hem igen. De ska filmas dygnet runt och utökas med två nya deltagare vartannat år, men ingen av deltagarna får återvända till jorden. Någonsin. Vi har nämligen kunskap om hur man landar på Mars, men inte hur man lyfter därifrån. Hur många är beredda tror ni, frågar jag, att ge upp allt man känner till och alla som man älskar för ett gigantiskt kändisskap och äventyr på en ny planet?
Ingen? Gissar tioåringen.
Hundra? Gissar tolvåringen och tanken svindlar för oss alla när jag läser om de drygt 200 000 som har sökt.
Vi borde ta hand om våra relationer och försöka lösa problemen här istället, tänker jag. Då kanske inte lika många skulle drömma om en ny kolonisation i vår sönderkoloniserade värld och en helt ny planet. Det stora intresset kan förstås kopplas till många olika faktorer, men jag tror att ensamhet, miljöproblem och klimatoro är några av dem. De borde se ”A Grand Day Out” konstaterar vi, och tänka på osten.