Wanted Robin Hood
Manus: Vanja Hamidi Isacson efter utkast av Boel Forsell. Kompositör: Tobias Allvin. Sångtexter: Leila Åkerlund. Korograf: Melody Putu. Scenograf: Jafer Taoun. Kostymör: Åsa Gjerstad. Ljudtekniker: Jonas Åkesson. Skådespelare: Alaa Rashid, Suzanna Santrac, Anders Blentare, Åsa Cajic, Celia Hakala m fl.
Sommarscen Malmö, Drömmarnas hus, Rosengård, 27.6
Strålande sol över Gröningen på Rosengård i Malmö. Picknickfiltar, lekande barn och en trumvirvel som pockar på uppmärksamheten från de passerande. Mitt på fältet har Drömmarnas hus rest bopålarna till årets storformatsföreställning "Wanted Robin Hood" och det går inte annat än att förtjusas över hela tillställningen.
Samtidigt är uppdraget vanskligt för en kritiker. Med mig in i upplevelsen har jag hela förförståelsen om projektet; ett möte mellan proffs och amatörer, ett inkluderande av spirande förmågor från stadens utkanter, ett synliggörande av perspektiv som annars lätt glöms bort i innerstadens snäva kultursalonger. Och allt detta är naturligtvis fantastiskt, just som ensemblen utlovar.
Men är det en fantastisk föreställning? I sina delar, javisst. Men som helhet fungerar uppsättningen sämre. Problematiken är densamma som i den besläktade pjäsen "Zonen" från 2012 som inkluderade insatser och åsikter från hundratals barn och unga i regionen. Också här gavs glimtar som var just fantastiska, men som slarvades bort i en avsaknad av ett bärande manus.
Kvarstår gör den inledande idén som på papperet tycks utmärkt; en zon där unga som vägrat anpassa sig till samhällets normer kläs av sina egenheter och blir marionetter. Men när jorden hotas av undergång är det bara de egensinniga barnen som har kraft kvar att rädda planeten. I "Wanted Robin Hood" samlas på ett liknande vis samhällets olycksbarn i en glänta i skogen, ledda av en modern Robin Hood (Alaa Rashid).
Med hjälp av kapade identiteter töms de välbärgades konton och för pengarna köps det förnödenheter till stadens fattiga. I en oändlig kavalkad presenteras de som söker asyl i gläntans frihet; papperslösa flyktingar, pensionärer som förnekas att bo med sina dementa äkta män, unga som vägras arbete på grund av sin härkomst, en gång välbeställda som förlorat allt i ett hårdnande samhällsklimat.
En exempelsamling som skulle kunna vara berörande, men som blott och bart radas upp utan utförligare gestaltning. En journalist tränger in i lägret (Celia Hakala) och kanske är hennes namn Marion. Här ges embryot till en kärlekshistoria men möjligheten hanteras klumpigt och romantiken blir aldrig begriplig. I scenerna där kören deltar lyfter uppsättningen och musiken skapad av Tobias Allvin hör till styckets höjdpunkter, tillsammans med inslagen av dans där ensemblens unga verkligen visar framfötterna.
Men delarna förblir delar och intrigen är platt som ett pappersark och blir aldrig mer än sin inledande idé. Felet är på inget vis skådespelarnas, såväl Alaa Rashid som Celia Hakala är utmärkta i sina roller och kostymerna av Åsa Gjerstad hör liksom i "Zonen" till den bestående behållningen. Allt finns på plats men rör sig inte framåt.