Moa Gammels rollfigur Lou har vissa likheter med Saga Norén i tv-serien ”Bron”. Hon känner sig obekväm i sociala sammanhang men är superskicklig i vissa bestämda ämnen. 27-åringen Lou har till exempel doktorerat på något naturvetenskapligt ämne (vilket nämns aldrig) och ägnar dagarna åt uträkningar kring trafiktäthet. När morfadern dör, reser hon från Stockholm till begravningen i ett litet samhälle som möjligen skulle kunna vara någonstans på Gotland.
”Hemma” spelades in på Island men man ”låtsas” att det är Sverige, något som ger ett trovärdighetsproblem. Såvida man inte köper idén om en allmängiltig historia som kan utspelas var som helst i en lite obestämd tid, i alla fall före mobilernas intåg. Men det rimmar illa, då radion vid ett tillfälle sätts på och det talas om aktuell arbetslöshet.
Maximilian Hults långfilmsdebut har flera sympatiska drag. Till det bästa hör Anita Wall i rollen som Lous sörjande mormor. Enligt henne är meningen med livet att söka efter en annan människa att älska. Hon fann sin och då han dör återstår inte så mycket för henne, förutom att försöka hjälpa en mobbad grannpojke att upptäcka något som han är bra på. Dessutom vill mormodern att Lou ska se sina möjligheter att finna en kärlek, trots begränsningarna. Därför införs också den vänlige och omtänksamme Henrik i historien. Han spelas med stark närvaro av Simon J Berger.
Regissören, tillika manusförfattaren, Maximilian Hult berättar ett drama om familjehemligheter och betonar vikten av acceptans och inkluderande av individer med olika slags handikapp. Allt är lovvärt men dramats konstruktion lyser igenom och rollkaraktärerna utvecklas aldrig till djupare porträtt, trots bra skådespeleri. Bildberättandet flyter lugnt men efterlämnar inte något riktigt avtryck.