Det finns inga adjektiv som räcker till för att beskriva dofter.
Smaker är enklare. De är bara de fyra som vi uppfattar via signaler från tungans smaklökar och därför rätt och slätt är salt, sött, surt, beskt och kanske också som den smak, i så fall den femte, som kallas umami, och som kan liknas vid de smakämnen som finns i grönsaker, kött och fisk.
Men med det som vi vanligen kallar smak bygger inte bara på signalerna från smaklökarna utan också på doftintrycken som kommer via luktsinnets sensorer till hjärnan där de processas med det inlagrade smakminnet.
Vi kan förnimma tiotusentals olika smaker. Men det finns inte adjektiv för att beskriva dem, bara substantiv. Det räcker med ord som jordgubbe, bensin, salmiak när vi skall tala om hur något smakar eller luktar (fast i kulinariska och vinsammanhang väljer vi ordet doftar).
Vi har alla olika minnen och ingen människa har exakt samma sammansättning av smaklökar och doftsensorer. Därför reagerar vi olika. Den koriander som är mumma för den ene kan vara pecka för den andre, det vin som faller den ene på läppen kan vara ”jaså” eller vedervärdigt för den andre.
Men man kan lära sig också. Surströmming, ålaladåb, torr sherry – eller för den delen jordgubbar med crème fraîche och torr champagne – är sådana saker som man kan lära sig att älska och foga in på en plats i smakminnet. Och därmed kanske till och med göra årstaffeln mera varierad och spännande.
Därför är det lämpligt alltid ha sin vinrecensent som fyr i mörkret – men inte som lots.