Under tiden jag pluggade flyttade jag elva gånger på tre år. Så var det för de flesta. Man hyrde någon termin, hittade något bättre, blev uppsagd och fick börja om processen. För litet, för långt bort, för dyrt, för kort tid – ja, det vara en ständig virvel av oro och missnöje vi var hänvisade till.
Allt detta som jag frossar i nu, med inredningsidéer, ommöblering, smarta platsbyggda hyllor och allt vad det är, var helt ouppnåeligt på den tiden. Faktiskt är det en lyx och ett privilegium att äga sin bostad, eller åtminstone hyra den i första hand, och jag skäms lite över att jag så ofta tar det för givet.
Jag minns fortfarande känslan i magen när jag på väg hem mot mitt tidsbegränsade kontrakt i någon avkrok av stan, avundsjukt tittade in i upplysta, smakfullt inredda lägenheter där folk satt och kollade på tv eller drack vin. Som den mest självklara sak i världen. Jag ville bara knacka på och ropa: ”Hallå, ni vet inte hur bra ni har det! Ni klagar på grannar och skriande måsar men ni har i alla fall en riktig lägenhet! Orättvist!”
Kanske var en av de där härliga våningarna jag suktade efter då, för tio år sedan, den där Jun Wizelius bor i dag. En femma på Davidshall, Malmös behagliga funkisoas mitt i city. Klart man måste vara mångmiljonär och släkt med hyresvärden för att få tag på något där. Eller? Faktiskt inte, skulle det visa sig. Man måste bara gilla att bo ihop med andra. I ett kollektiv. Med fyrdubbla inkomster finns plötsligt paradvåningarna inom räckhåll. Och alla fasta avgifter blir löjligt små. ”Jag tycker det är så himla skönt att bo med andra. Jag hade inte haft möjligheten att bo så här stort och centralt om jag inte hade gjort det”, säger Jun Wizelius som vi besöker i veckans Hemma. Följ med in i en stilanarkistisk färgexplosion som på en gång är spretig och samtidigt väldigt sammanhållen på något märkligt sätt.
Blir du sugen på att fixa stilen själv, kanske bara i en liten del av hemmet, så har vi samlat några köptips här intill. Det är bara att gå loss!