Olyckspåse var ett uttryck jag ofta hörde när jag var liten. Nu hör jag det aldrig.
Jag är, hur som helst, en sån påse. Eller möjligtvis en fågel, på modernare svenska, en olycksfågel, alltså. Eller säg klantskalle, så förstår väl nästan alla.
Jag ska försöka förklara varför jag är en sån där påsfågelklant.
För några år sen lyckades jag bryta foten två gånger inom loppet av elva månader. Knappt hade de skurit gipset av mig förrän jag låg där igen.
Första brottet inträffade i Köpenhamn, på väg till en födelsedagsbjudning, det andra på en restaurang i hemstaden.
Aha! tänker ni. Köpenhamn och krog.
Jag vet bättre: Det rör sig alltid om höjdskillnader. I Köpenhamn snubblade jag på en uppstickande gatsten, på krogen knäckte en halvdecimeters höjdskillnad i golvet min vrist.
En annan gång blev jag påsfågel på bussen hem. Precis när bussen hade stannat vid min hållplats och jag hade rest mig för att gå mot utgången, ryckte bussen till liksom upp och ner, jag föll handlöst och slog huvudet i nån järngrej under ett säte.
Ett ögonbryn gick sönder, men vad värre var: jag fick enorma blåmärken kring ögat och långt ner över kinden.
Jag vågade inte visa mig i offentligheten på flera veckor.
Häromdagen var det dags igen, återigen i Köpenhamn, märkligt nog. Jag och några väninnor, försenade efter en dessvärre inte särskilt omfattande shoppingtur, hastade mot ett kafé, där vi skulle träffa några äkta män.
Och vips! for trottoaren upp mot mig och slog till mig så att jag föll raklång som en fura.
Min öppna sandal hade fastnat i, just det, en köpenhamnsk, livsfarlig gatsten.
Ett knä slog i och är ännu vackert djupblått, precis om den kofta jag lyckades shoppa till mig just före det fatala fallet. Jag har lite svårt att gå uppför trappor fortfarande, är annars kry.
Och när jag inte själv faller, faller saker ner på mig. Nu senast var det en burk på en hylla i badrummet.
Min ringa längd gör att jag ofta måste stå på tå och sträcka mig för att nå det jag vill nå. Den här gången slant handen, och burken föll ner och hamnade rakt på min näsrot. Det gjorde illa ont.
Min rädsla för generande blåmärken förpassade mig blixtsnabbt till frysen för att hämta nåt som kunde kyla ner skadan.
Det enda som fanns var en sån där kylklamp som man lägger i kylväskan vid trevliga utflykter. Jag tryckte den till näsan och satt så i, vad som kändes som, minst fem timmar.
Sen var jag dödstrött, la tillbaks klampen, slog igen frysen och somnade innan jag ens hade lyckats få in bägge benen innanför täcket.
På morgonen upptäckte jag att frysen stod på glänt. Klampen hade fastnat på vägen.
Vågar vi äta kycklingfiléerna som har halvtinat och frysts om?
Och vad säger min man när han får elräkningen?