Olafur Eliasson
Riverbed. Louisiana, t o m 4/1 2015
Lavastenen fyller salarna på Louisiana. Den ligger i djupa drivor, och gör det svårt att gå. Mellan vita väggar breder det isländska landskapet ut sig. I mitten rinner en liten bäck.
Kompromisslöst kliver Olafur Eliasson utanför ramarna. Än en gång åstadkommer han det oväntade. Man kan kalla det spektakulärt. Man kan fråga sig varför. Varför denna enorma kraftsamling för att visa ett stycke natur? Men kroppen vet redan svaret. Det räcker med några trevande steg. Det svarta gruset krasar under fötterna. Vattnet känns överraskande svalt mot fingrarna. Hela platsen förefaller främmande.
Det är hit han vill att vi ska nå. Till den punkt där allt framstår möjligt. Det handlar inte enbart om att se på konsten eller landskapet med nya ögon. Som merparten av Eliassons installationer är "Riverbed" en påtaglig, fysisk upplevelse. Även hörseln och känseln aktiveras, balansen och förmågan att orientera sig. Man vacklar, känner sig vilse, och förs i upplevelsen samman med andra människor.
Plötsligt verkar inget välbekant eller givet. I förlängningen berör hans verk djupt existentiella frågor. Kan villkoren för ett museibesök så fundamentalt förändras, vad säger att det inte även gäller andra fält? Själv talar han om att konsten inte bara reproducerar, återger verkligheten, utan också producerar den. Hans arbete kan knappast kallas kontroversiellt. Trots det har det en kritisk potential i sitt radikala sätt att tvinga oss att ompröva det till synes självklara.
Det är lätt att knyta hans arbete till ett ekologiskt engagemang och vår tids överskuggande klimatfråga. I viss bemärkelse skulle denna svartnade flodbädd kunna ses som ett dystopiskt landskap. Men inte nödvändigtvis. Liksom flertalet av hans verk bottnar det i en tidlös och grundläggande mänsklig relation till naturen.
Från första början valde danskisländske Eliasson sina material; ljus, väder, vind och vatten, mossa och is. På så vis inledde han 2000-talets kanske internationellt mest framgångsrika konstnärskarriär. I "The Weather Project" höljde hans artificiella sol Tate Modern i London i gyllene soldis, medan han i New York lät vattnet falla i kaskader från konstgjorda vattenfall. Mer relevant i detta sammanhang är kanske installationen "Your Waste of Time". Då visades brottstycken av glaciären Vatnajökull i ett rum på isens villkor – publiken fick frysa i minusgrader. Liksom nu intog naturen rummet som i kraft av sig själv.
Olafur Eliassons verk rymmer visserligen tveklöst en sublim dimension: människans vördnad inför naturens storslagenhet. Men han är ingen naiv romantiker. Medvetet spelar han på spänningen mellan det naturliga och det artificiella, mellan verklighet och illusion. Om han tidigare drog det klassiska motsatsparet natur och kultur till sin spets, pekar han numera snarare på hur intimt förbundna de är.
Stenlandskapet på Louisiana är – som så många av våra landskap – skapat både av naturen och människan. Låt vara att det liknar och faktiskt är en bit av Island, men när det flyttas in i museet är det i form av en omsorgsfullt regisserad konstruktion. Det innebär inte att upplevelsen förlorar i styrka, tvärtom. Den konstlade ramen utgör själva förutsättningen. Hela installationen bygger på detta, närmast brutalt iscensatta möte med rummets vita arkitektur. Likväl tränger naturen fram.
Därmed har vi nått fram till en annan grundsten i Olafur Eliassons arbete: institutionen. Ett museum är mer än tomma salar som väntar på att fyllas med konst och mening. Som institution har det sin egen laddning, förknippat med förväntningar, regler och ideal. Alla dessa vill Eliasson rucka på.
"Riverbed" är konst som kräver beröring. Det finns inga neutrala ytor eller passager. Själva institutionen blir en del av verket. Här trampar Eliasson delvis på välkänd mark. Redan 1960-talets minimalism arbetade på liknande vis, även den med stark betoning av material och rumslighet. En del av utställningen består också av geometriska former som utforskar rummet, modeller från hans studio i Berlin. I ett par av de videoverk han parallellt visar följer kameran dansare som genom sina kroppar och rörelser skärper koncentrationen på hur vi förhåller oss till platsen, rummet och vardagen.
Allt Olafur Eliasson rör vid blir inte guld. Den ljusinstallation han skapade för Malmö konsthall år 2005 hör i sitt diskreta utförande inte till hans mer minnesvärda verk. Vissa projekt balanserar på gränsen till fysiklabbets experiment eller spegelsalens estetik. Men med "Riverbed" når han bortom sensationen. Långt efteråt dröjer känslan kvar av att gå över lavasten.