Jen Kirkman på Lunds humorfestival
Stadsteatern 30/8
Att recensera på humorfestivalen kan kännas lite enahanda. De etablerade komikerna bjuds ju in till Lund för att de verkligen är dokumenterat roliga för en stor publik. Och dagsformen spelar ingen större roll för artisternas förberedda shower, de riskerar inte att riva ut sig på för låga höjder. Alltså blir det oftast bara väldigt bra.
Fast di utrikiske kan ibland ha det motigare. De som inte lika lätt kan få publikens fulla förståelse och identifikation och dra fniss genom att hänvisa till exempelvis Staffan Ling eller olika välkända Lundaoriginal.
Den amerikanska standup-stjärnan Jen Kirkman är i Sverige för första gången. Och det kändes på lördagskvällen som om hon drabbades av en liten kulturkrock med sina funderingar kring könsroller och singelliv kontra giftermålets fröjder. Visst, även i Sverige kan det vara knepigt att som singel komma med på parmiddagar och visst kan folk här ha svårt att förstå att en kvinna kan välja barnlöshet. Men de frågorna skapar ändå rätt säkert större dramatik i USA, där skiljelinjerna är bredare och tron på äktenskapets helighet starkare. Och antagligen därför fick Kirkmans Lundaföreställning ett rätt stillsamt mottagande, utan många vilda skrattanfall.
Vissa av hennes observationer har gissningsvis en hel del svenskar gjort själva eller hört någon göra. Det krävs hårdare tag för att verkligen överraska, provocera och kanske chocka, något mera i stil med till exempel Louis CK. Och jag misstänker att Jen Kirkman började känna av detta och därför speedade upp sitt tempo, vilket i sin tur gick ut över tajmingen och de viktiga pauserna, där publikens aha-upplevelser föds.
Mot slutet kom dock ett lyft när Kirkman plockade upp det definitiva tecknet på åldrande (grånande pubeshår), sin one night stand med en tjugoårig kille, kvinnors masturberande och hur obehagligt det kan vara att behöva se en död farmor i kistan. Där visade att Jen Kirkman hur vass, skarpögd, rå och rolig hon kan vara när hon är som bäst.