Fregatura är ett av de första ord en utlänning i Italien lär sig.
Det betyder lurendrejeri.
De flesta italienare är övertygade om att en fregatura döljer sig bakom varje mänsklig transaktion, möjligen med undantag av förehavanden mellan familjemedlemmar.
Eftersom fregaturan alltid ligger på lut, får den som blir utsatt för den skylla sig själv. Kommer ni ihåg huvudpersonen i Vittorio De Sicas ”Cykeltjuven”? Han ställer ifrån sig sin cykel en kort stund den första dagen på det nya jobbet, och genast är tjuven framme.
På grund av denna sakernas ordning, är det så extra härligt i Rom när fregaturan inte lyckas. När, som i det här fallet, Rom blir den civila samlevnadens världshuvudstad.
Hör bara:
Min väninna Carmen hade ätit lunch med en vän och kom ut från restaurangen för att cykla hem.
Cykeln var borta! Av den fina, nya, hopvikbara damcykeln med korg och hård pakethållarväska, fanns bara en avknipsad kedja kvar.
Carmen började gråta så desperat att två killar som hyrde ut elektriska cyklar i närheten, kom fram till henne för att trösta. De hade sett en misstänkt individ komma trampande på just en sådan cykel med en röd hjälm på huvudet. Carmens hjälm var röd. Saken verkade klar.
Cykelstölden hade skett utanför en stor affär med bevakningskameror och vakter. Kamerorna måste ha registrerat händelsen, men för att få titta på filmen krävdes en polisanmälan.
Min väninna åkte till närmsta polisstation där hon fortsatte att gråta.
”Ska det vara något att böla så för en cykel?” sade karabinjären okänsligt.
Nu blev hon arg och berättade att hon minsann överlevt ett bombattentat i Medellin i Colombia och därför mycket väl vet när det finns anledning att gråta eller inte.
Polisen blev tyst och skrev ner hennes anmälan. Därefter åkte hon tillbaka till platsen för stölden för att ta bussen hem.
Nu kunde de två hjälpsamma cykeluthyrarna berätta att den misstänkta tjuven hade kommit tillbaka. Han hade gått in i den stora livsmedelsaffären, där föreståndaren hade larmat polisen. I det ögonblick han klev ut på trottoaren, körde karabinjärerna fram utanför entrén. Mannen greps och vad hade han i fickan, om inte en rejäl bultsax!
Efter ett ganska långt förhör erkände han äntligen stölden och alla blev väldigt glada. Men nu vägrade han att berätta vad han hade gjort av cykeln.
Vilket bakslag!
Det var varmt och svettigt på polisstationen i Garbatella. Men karabinjärerna var envisa och till slut kröp sanningen fram. Cykeltjuven hade gått till den närbelägen Stazione Ostiense, kastat bort korgen och väskan, tagit pendeltåget till en förort med en vildvuxen park och ställt cykeln i en grotta. Vilken ville han dock inte säga, i förhoppningen att poliserna skulle ta med honom och peka ut gömman. Då kanske han skulle kunna rymma.
Men karabinjärerna gick inte på den lätta. De åkte ensamma ut till Via Montecucco, där de porösa tuffstensklipporna är urholkade av flera grottor. De undersökte den ena efter den andra, tills de hittade cykeln och drivor av annat stöldgods.
Under tiden väntade Carmen på polisstationen tillsammans med de två cykeluthyrarna som nu fått avlägga sitt vittnesmål. Fyra timmar hade gått sedan stölden, när karabinjärerna kom tillbaka med cykeln. De snälla vittnena lastade in den och Carmen i bilen och när hon bad dem stanna utanför Stazione Ostiense, tvekade de inte en sekund. Efter så mycket tur i oturen, kanske även korgen och pakethållarväskan skulle komma tillrätta.
När man har flyt, ska man utnyttja det. Det dröjde inte länge förrän Carmen hittade vad hon letade efter, inkastade i ett smutsigt hörn, men oskadda. Hon marscherade triumferande ut ur stationen med sina troféer.
Nu var det bara hjälmen som fattades. Vad som har hänt med den lär vi dock aldrig få veta. Men det är också den enda lilla fregatura i denna fantastiska moderna historia, om de oväntade konsekvenserna av en cykelstöld.