Ur någon högtalare som hört sina bästa dagar skramlade "The winner takes it all", stadens eget flygbolag hade reserverat platserna längst fram i planet åt mästarna från Malmö, stolar som var lika alla de andra, vi i Skåne delar ju inte upp oss i klasser, och kapten Andersson – flygkaptenen alltså, ingen annan – hälsade Malmö FF välkommet ombord och jublet bröt ut medan planet taxade ut på startbanan.
"Nu ska vi him till Malmö" vrålade någon där framme och en något avslagen version av "Vi vann igen, Malmö vann igen" drog igång, men ska vi vara ärliga blev det bättre fart när kung Rosenberg – utnämnd av Pawel Cibicki på flygplanstrappan – tog fram kortleken och drog igång sina gamblerkompisar Magnus Eriksson, Erdal Rakip och Zlatan Azinovic i en Chicago.
Det var ett sånt firande, ett samlat och inte ett sådant explosivt som i Borås i fjor. Det var kanske mer lättnad att allt var klart och visst hade alla – inte bara Cibicki – haft klart för sig att guldet redan var klart, inte minst efter totalhaverierna av Göteborg och Elfsborg tidigare på dagen.
Det kändes som att sitta mitt i det som brukar kallas MFF-familjen, för bakom spelare och ledare var flighten fylld av upprymda supporters, som förstås också tog chansen att smyga fram och ta bilder, be om autografer och få några ord med hjältarna.
Det rådde något slags organiserad oordning, en balanserad glädje som inte tog sig uttryck i sång och skrål, men väl upprymda samtal, massor av leenden och ren och skär glädje.
Både längst där framme i truppen och längre bak bland supportrarna, de lyckliga som bokat det jag förmodar upplevdes som den bästa hemresan av alla de 2200 som följt laget till guldmatchen.
Och jo, till slut kom sången, inflygningen skedde till ett dånande "Mästarna från Malmö här är vi" och till slut blev det då lite bättre kräm i högtalarna med "The winner takes it all" en andra gång, när hjältarna klev av på skånsk mark.
På Sturup väntade flygplatsens brandbilar och hyllade med blåljus och vattenkaskader över planet, fler fans som skrålade mest av allt på Åge Hareide och där väntade framför allt MFF-bussen som hämtade "him" laget till den stad som nu mer än någonsin tycks älska sitt ljusblå fotbollslag, eskorterad av motorcykelpolis med blåljusen på.
Det var ju där alla helst ville fira och jag tror – nej, vet – att spelare och fans faktiskt ville komma iväg så fort som möjligt från den arena där de inte kände sig så välkomna och ta sig till Himmaborgen, som öppnat sina portar för guldhjältar och fans, ja ni vet – det som kallas MFF-familjen och består av all den sköna blandning som Malmö är.