Jag får ont i magen ibland när jag tänker på skolan.
Jag får ont när en pappa på föräldramötet uppmanar lärarna till fusk på nationella provet, så att "det ska se bättre ut" i skolans statistik. Eller när en annan pappa bedriver mejlkampanj till föräldrarna med kritik mot att en lärare inte varit tillräckligt noga med anvisningar inför ett prov.
Jag blir vanmäktig när barnen kommer hem i slutet av terminen och berättar att de har sett film i princip varenda lektion hela dagen. Terminen anses slut trots att det är två veckor kvar till skolavslutningen, och trots att det finns elever som kommer att få underkända betyg då. Jag blir upprörd när barnen har haft vikarie som säger att det inte spelar någon roll vad eleverna gör under lektionen, bara de inte springer ut ur klassrummet.
Jag får ont i magen när jag tänker på de gånger jag dissade ungarnas lärare, medan ungarna lyssnade. Jag blir beklämd när jag läser mejl efter mejl från lärare som är frustrerade för att de aldrig får tid till undervisning när tusen andra saker kommer emellan.
När jag tänker på att hälften av alla lärare som står i klassrummen, hade valt ett annat yrke om de hade fått välja om. Eller att var sjunde elev tycker att skolan är helt meningslös. När jag tänker på det får jag ont i magen.
Sveriges försämrade resultat i kunskapsmätningen Pisa, kan delvis bero på att vi helt enkelt har slutat bry oss om skolan. Det är inte så viktigt hur det går där, det finns andra vägar till ett gott liv än utbildning.
Vi skulle naturligtvis aldrig säga att det är så för egen del. Vi tycker alla att skola och utbildning är viktigt, eller hur?
Eller är det en läpparnas bekännelse?
Det är lätt att peka finger åt andra, men det är svårare att se sig själv. Vilken inställning har jag? Hur bidrar jag själv till den allmänna synen på skolan? Vilka ord väljer jag när jag pratar om barnens lärare eller eleverna du har ansvar för? Är allting bara alla andras fel, eller kan jag själv göra skillnad?
Sydsvenskan startar idag en artikelserie om vår inställning till skola och utbildning. Vi vill inte att det ska bli en diskussion där alla pekar finger åt varandra, utan ett konstruktivt samtal om hur vi kan hjälpas åt för att visa att skolan är viktig. Då kan vi få en bättre skola.
Därför vill vi utmana dig: vad kan du själv göra för att visa att skolan är viktig? Vad kan du lova att bidra med?
Jag vet vad jag ska lova. Eftersom jag är så dålig på att komma i tid, så får mitt löfte handla om det: Jag lovar att alltid komma i tid till möten och annat som rör mina barns skola. Så visar jag respekt mot skolpersonalen och signalerar till mina barn att skolan är viktig.
Skicka in ditt löfte till oss, eller dela på Facebook, Twitter eller andra sociala medier under #minskola. Och utmana andra att också lova något. Vi har alla något att bidra med.