Samma dag som jag vaknar till nyheten att IS halshuggit ännu en biståndsarbetare läser jag en artikel i The New York Review of Books av Mellanösternkännaren Max Rodenbeck om irakisk litteratur i våldets skugga. Ett exempel är Ahmed Saadawis Frankenstein i Bagdad om en lumpsamlare som tröttnar på att det ligger så mycket likdelar och skräpar efter självmordsbombningarna. Han plockar ihop dem för att göra en hel människa - eller varelse - av dem, varelsen får liv och börjar hämnas på alla sina enskilda delars vägnar och sen - ja, sedan blir det just precis den död och förödelse som det alltid blir när Frankenstein är i farten.
Rodenbecks huvudpoäng är att brutalt våld har urgamla anor i Irak. När mongolerna plundrade och förstörde Bagdad byggde de pyramider av skallar. På 1920-talet använde britterna kemiska vapen och Saddam Hussein gasade som bekant kurdiska byar. Och även om det idag är sunniternas - läs: IS - grymheter som får global uppmärksamhet så begår också shiiterna illdåd : i juli stormade de en bordell och mördade tjugoåtta prostituerade och sex kunder, samma månad mördades sexton kidnappade sunnitiska män och hängdes upp på el-stolpar.
Noga taget har brutalt våld funnits alltid och överallt, men i dag får vi veta så mycket mer. När en känd finlandssvensk memoarförfattare, Anders Ramsay, skrev om sin ungdom på 1840-talet konstaterar han med godmodig ironi att den tidens tröga och av censur begränsade nyhetsförmedling åtminstone var till fördel för sinnesfriden:”Man hade då ännu ej telegraf, icke ens järnvägar, och posten, ej större än att den rymdes i en kappsäck, kom blott tvenne gånger i veckan åkande i en kärra från Petersburg, medförande nyheter från utlandet. Då fick man veta att sultanen av Marocko avlidit för tre månader sedan eller att en president i Guatemala störtats eller kejsaren av Kina gift sig och mera dylikt lika intressant, som dock var för gammalt för att äga ens nyhetens behag. Ej heller på detta fält någonsin någon klargörning av den politiska situationen. Ofta upptogs i stället främsta platsen av en skildring av myrornas liv, eller teodlingen på Sumatra eller ett bröllop i Japan eller andra lika allmännyttiga ämnen.”'
Kan man alls tänka sig att det vore bättre om inte IS-halshuggningarna av utlänningar gjordes till världsnyheter?
Det är inte allas vår sinnesfrid jag tänker på, jag tänker på att nyhetsvärdet - den chockverkan halshuggningarna har - bara är ägnad att sporra IS till ännu fler - och möjligen mer spektakulära - kidnappningar och halshuggningar.
Eller så avtar chockverkan efterhand, så att vi i någon förfärlig mening vänjer oss. Bland dem som lever med våldet inpå sig finns det redan de som vant sig och också om dem har det skrivits litteratur. Den irakiske författaren och filmregissören Hassan Blasim har en novell om några ungdomar som behöver mål till sin fotbollsplan: de har tre stolpar och väntar otåligt på nästa offentliga avrättning då exekutionsplutonen kommer att lämna efter sig ytterligare en som det bara är att torka blodet av.