Handen på hjärtat: hur ofta ser du scenkonst som gestaltar digitala medier? Som till exempel sociala forum på internet eller datorspel? Själv kan jag räkna exemplen på ena handens fingrar. Med tanke på att allt fler av oss tillbringar mer och mer tid framför en skärm, visst är det här trots allt lite konstigt?
Jag kan höra motståndet eka från teatervurmarna (jovisst, jag erkänner att jag är en av dem): i vårt medielandskap representerar scenkonst ett uttryck som kräver fysisk närvaro och kontakt med människor i ett delat ögonblick. Digitala medier representerar något annat så varför bekymra sig om att blanda ihop de två?
Just nu turnerar Dansstationens Turnékompani med Erik Kaiels verk ”Tetris”. Inspirationen har hämtats från det kultförklarade datorspelet med samma namn och spelas idag på Palladium i Malmö. I gråa mjukiskläder agerar fyra dansare (Alexandra Göransson, Andrea Deres, Karl Lindqvist, Nelson Smith) byggklossar: de sitter utfällda som bokstaven ”L” eller staplar sig gymnastiskt på höjden. Syntar blippar eller skapar en sammanhängande ljudmatta som dansarna surfar på med magarna i golvet.
Den tänkta målgruppen är sexåringar, men stoffet skapar antagligen mer resonans hos barnens föräldrar. Tetris var ju hett för tjugo år sedan och den mångfärgade Rubiks kub, som dansarna värper fram med stjärtarna vända mot publiken, nådde kulmen i sin popularitet ungefär samtidigt. Men att så här länka ett datorspel till en fysisk gestaltning och på ett kärleksfullt sätt dessutom involvera sin publik har en stark poäng. Den stavas integration mellan kropp och teknik.
Just detta, att relatera datorns världar och verktyg till en fysisk verklighet, är en aspekt jag ofta saknar i samtal om barn och skärmtid. Idag skapar barns användning av datorer, plattor och smarta telefoner tankebryderier både hemma och i skolan. I relation till detta betonade Andreas Ekström i en krönika i Sydsvenskan (26/9) vikten av att varje familj uppfinner egna strategier och framför allt – att vuxna inte abdikerar. I förlängningen innebär det att vi måste bli bättre på att diskutera datoranvändning ur ett helhetsperspektiv. För en siffra på skärmtiden i sig säger ju mycket lite. En viktigare fråga är istället på vilket sätt datorn används och i relation till vad. Vi behöver prata om form och innehåll – men också konsekvens.
Att den digitala revolutionen påverkar oss, inte bara kroppsligen utan också kognitivt, är givet. Inte minst unga, formbara hjärnor präglas i nya reaktionsmönster och associationsbanor. På samma sätt påverkas barnens sätt att koncentrera sig, fantisera och agera socialt. I ett sådant läge behöver vi inte bara vara närvarande när barnen spelar Minecraft. Vi behöver också med viss tjurskallighet visa vägen in i andra konstformer.