Ibland önskar jag att jag var lite mer händig och pysslig. Då skulle jag ha ett hem inrett med olika egentillverkade projekt. En stol snidad direkt ur en trädstam, lampor upphängda i egengjord makramé, eller varför inte ett bord jag själv gjutit i betong. ”Äsch det där”, skulle jag säga med falsk blygsamhet, ”det där är inget särskilt, det slängde jag bara ihop någon kväll”.
Jag skulle aldrig behöva avundas finurliga lösningar och unika detaljer, utan skulle bara tänka ”det där kan jag göra bättre själv” och vara trygg i vissheten om att det var sant. Jag skulle kunna titta på mina händer och se två funktionella verktyg, redo att sätta igång med allehanda storslagna projekt, istället för tangentbordsstela fingrar som på sin höjd ritar lite med kritor nu för tiden.
Det vore säkerligen trivsamt att kunna blicka ut över sitt hem och känna, det här har jag skapat själv. Det här har jag gjort med mina bara händer och en stor dos uppfinningsrikedom och tålamod. Jag tror nog att det är mycket det där sista det handlar om.
Okej, jag kan inte påstå att jag är något under av händighet direkt, men tålamodet att sitta och nogsamt knyppla eller tålmodigt pilla med någon detalj lyser med sin frånvaro. Jag vill att det ska gå fort och ändå bli snyggt direkt. En svår ekvation att få ihop som pysselnovis. Jag vill inte lägga ner en massa tid, och det är väl det som avslöjar mig. Som Josefin Afzelius, som vi har varit hemma hos den här veckan, svarade på just den frågan, om hon lägger ner mycket tid på pyssel: ”Jag ser det inte som nedlagd tid, utan det här är ju mitt intresse”. Så svarar en äkta pysseldrottning.
Men det som ändå gör att jag tror att jag kanske kan ha en framtid som pysslare i alla fall, är när hon säger att det inte alls behövde vara svårt att pyssla. Man behöver ju inte bygga egna bord eller ägna timmar åt att virka naturtrogna bakverk, utan man kan komma långt med att pynta och göra om det man redan har. Lite färg, lite tapet, lite klister och simsalabim kan en möbel bli som ny. Det låter som min melodi!