Jag kände inte Sven Tall. Men jag vet vem han var. Han hade skägg och var ganska rund. Han var en sådan som såg ut lite som en gubbe redan när han var ung. Uppfattningen var att han var snäll.
Han var en av människorna i kretsen kring musikföreningen Bombadill i Klippan. Han gjorde omslag och utskick, fixade kaffe och mackor, hjälpte till att bära grejor, lät Bo Åkerström sova över när Torsson kom för att spela in. Han fick sitt eget pyttelilla hörn i svensk pophistoria genom en textrad i Torssons "Klippans Centrum": "Pålles gatukök är bäst för där jobbar morsan till Sven Tall".
Det var under några år i slutet på sjuttiotalet och början på åttiotalet som Klippan i nordvästra Skåne plötsligt och oväntat blev en liten musikmetropol. Det fanns en musikförening, en studio som fick heta Studio Bombadill och en massa band - Torsson, Kommissarie Roy, Kriminella Gitarrer, Noise.
De gav bland annat ut en samlingsskiva som hette "En Flugskit i kosmos", den kom 1982 och vi spelade den hemma och jag tyckte titeln var skitrolig. På omslagets baksida fanns en bild av en sliten bilverkstad. På framsidan stod några snubbar och såg märkliga och degenererade ut i något som såg ut som ett stökigt kök som gjorts om till inspelningsstudio. Jag var för liten för att riktigt fatta, eller för att gå på parkfesterna som hölls varje sommar, men jag minns hela den där Klippanpopgrejen som en märkvärdig kuliss, något lite främmande och större och så mycket mer lovande än det som annars var Klippan. I grannhuset bodde trummisen i Kommissarie Roy, han kallade sig Kiddie Manzini och brukade repa i ett garage.
För ett tag sedan fick jag en bok i brevlådan. Den heter "Vem fan är Sven Tall?". Det är en vänbok, eller minnesbok, skriven av Sven Talls vänner från Bombadill-tiden. Den har kapitelrubriker som "Hemma hos Sven i Gråmanstorp", "Sven Tall introducerar truckermusik" och "När Sven var arg". Den berättar anekdotiskt om Sven Tall och Klippan och Klippanpopen; en alldeles vanlig särling i en alldeles vanlig liten håla som för en stund blev alldeles ovanlig.
Sven Tall var med om allt, men aldrig huvudperson. Han spelade inte själv i något band, var han musikalisk så höll han det för sig själv. "Framför allt", sammanfattas hans livsgärning i boken, "var Sven Tall en god vän". Men han var uppenbarligen viktig för att det där märkvärdiga lilla musikundret i Klippan skulle bli av. Kanske till och med en förutsättning. Och det är han som fått en minnesbok. Kulturens kaffekokare och glödlampeinskruvare får annars sällan det.
Jag vet inte varför jag tycker så mycket om boken. Det har så klart något med ursprung och möjligen sentimentalitet att göra, men det är också något mer. Det är också för att det är en bok som berättar mer än den kanske tänkt om föreställningen om berömmelse och framgång och om kulturens verkliga och alldeles konkreta roll i människors liv. Samt inte minst om svensk landsbygd och om vad en liten håla som Klippan egentligen är.
Jag tänker på hur människor brukar se ut när man säger att man är från Klippan-trakten. Flackande blickar och beklagan. De tänker på nazister. Kanske tänker de på nedlagda pappersbruk, tegelbruk och läderfabriker. Kanske på statistik över arbetslöshet, utbildningsnivåer, kulturutbud eller vad som helst där denna nordvästra del av Skåne alltid ligger som ett svart hål på kartan.
Och det finns såklart en modern urmyt kring vad kreativa särlingar vars hembygd är en obygd förväntas göra. De förväntas längta därifrån och de förväntas ta sig därifrån. Förr eller senare. Som i "Fucking Åmål" eller tusen andra romantiserande utanförskapsberättelser.
Men Sven Tall tog sig ingenvart. Han bodde några år i Lund och i London men kom hem till Klippan igen. Han var lika nere i Vedby kyrkbys hembygdshistoria som i Lou Reed. Och sanningen är ju att han på det sättet snarare representerar ett normaltillstånd. Sverige är ett land av omöjligt komplex och sammansatt landsbygd där punk bor granne med träsnideri och tusentals kulturintresserade Sven Tall-figurer varje dag gör livet lite bättre och mer svårgripbart.
Sven Tall dog i cancer i augusti 2013. Han blev femtiotre år gammal och ligger begravd på Gråmanstorps kyrkogård några stenkast från Klippans centrum. Om någon vill lägga en blomma ...
PS: Sven Talls morsa hette förresten Elsa Thall. Hon hade varit hembiträde och jobbat på lantbruk innan hon hamnade på "Pålles gatukök" bredvid Åbyvallen i Klippan.