Den svarta rymden som omsluter inledningsscenen i Trollflöjten är pyntad med ljuspunkter. På Malmö opera liknar hålen i himlavalet inte stjärnor; här svävar de istället omkring som gröna planeter. En tredimensionell silverblixt skär sig ut i oändligheten när Tamino vacklar in, följd av draken på ena sidan och de tre damerna som pimpats med svällkroppar i klänningsliven på den andra. Regissören Tamás Ascher placerar sin Trollflöjt i ett surrealistiskt universum med rötter i Egypten. En mörkt förfrämligad plats för en av musikhistoriens starkaste mötesplatser.
Trollflöjten har älskats alltsedan Mozart själv dirigerade urpremiären med librettisten Schikaneder i rollen som Papageno för över 200 år sedan. Man kan söka orsakerna till den omedelbara framgången i berättelsen, men att ta omvägen om moralisk initiationsrit skapar snabbt motstånd: det här är en historia känd för sin inkonsekvens. Till exempel – varför visar sig modersfiguren Nattens drottning som ond? Ingen som vet. Och förklaringen till verkets odödlighet ligger inte i handlingen, även om kärlek med förhinder i sagans form alltid smakar. Storheten ligger istället i Mozarts skenbara lätthet. I Trollflöjten har det överjordiska ljudet av magisk flöjt och skirt klockspel fått konkret form när instrumenten har roller på scenen. Under Leif Segerstams försorg är det som om Malmö operaorkester också själv förvandlas till ett klockspel: rent, klart, uppmärksamt.
När det ungerska konstnärsteamet med Ascher i spetsen gifter sig med Malmö opera kan uppsättningen tolkas som ett ironiskt spel med både material och operakonvention. Referenser görs till kulturarv (Svansjön) och populärkultur (Star Wars), stela könsroller lever kvar i mönster och textens vithetsideal förstärks i kostymen. Gestiskt är det utdraget: en sidledes dans och några enkla fingrar i luften står för basen i koreografin. Får man bara kläm på leken med de sceniska tecknen är det riktigt njutbart.
Svårare är det att acceptera valet att spela på originalspråk. Trollflöjten finns numera i flera svenska översättningar, något som på senare år medfört en diskussion om både stereotypa könsroller och fångelfängaren Papagenos överskridande karaktär. Även när vi väljer att svälja ofräschheterna i Schikaneders ordslingor, skapar tyskan oundvikligen distans mellan verk och publik.
Så frågan är om traditionens tyngd får den svalka den förtjänar? Däremot råder ingen tvekan om att några av sångarna förvaltar sin Mozart rakt in i vår tid. Joachim Bäckströms spralliga Papageno har en leklusta som avtecknar sig vokalt. Men framför allt är detta kvinnornas kväll: Elisabeth Meyers Pamina har djup som en mezzo, vilket ger den lätta, ljusblå Askungelika flickan komplexitet. Erika Miklósas punklika drottning spetsar i sin tur sin supersopran, som vore det hennes koloraturer som perforerat det där himlavalvet.