Den åttonde maj 1944 avrättades den tyske läkaren Georg Groscurth för landsförräderi. Groscurth var livmedikus åt Tredje Rikets ”andre man” Rudolf Hess, men arbetade i hemlighet för en mindre organisation med det framsynta namnet ”Europeiska Unionen”. Denna fortfarande ganska obekanta grupp tryckte upp antinazistiska flygblad och räddade judar undan förföljelse genom att tilldela dem falska identitetshandlingar.
Kriget tar slut, Tyskland delas och Groscurths änka Anneliese, även hon läkare och tidigare aktiv i ”Europeiska Unionens” motståndsarbete, hamnar mellan kalla krigets fronter. I öst hyllas hon som hjältinna, och för det blir hon misstänkliggjord och sedermera smutskastad i det antisocialistiska väst, där hon lever och försöker verka. Till råga på allt, och helt i linje med det hyckleri som ska komma att ge bränsle åt Röda Arméfraktionen och andra vänsterterrorister, blir den domare som hade utverkat dödsdomen mot hennes man (och två andra medlemmar av organisationen) frikänd i en senkommen rättegång 1968.
Allt det här har hänt, det är historia. Vad som kanske eller kanske inte är historisk sanning är att den italienskfödde tyske författaren Friedrich Christian Delius blev så frustrerad när han i 25-årsåldern hörde om frikännandet att han föresatte sig att mörda nazistdomaren. Det är utgångspunkten för hans dokumentärroman ”Mitt år som mördare”, som gavs ut i hemlandet 2004 och rörde upp en hel del av det damm som hade sopats under den västtyska efterkrigsmattan.
Delius var barndomsvän med paret Groscurths båda söner. 1968 sjuder Västberlin av studentradikalism, men den unge Delius håller sig på behörigt avstånd från extremvänstern. Vilket inte hindrar att han i romanens händelseförlopp umgås med politiska mordplaner. Mer krut läggs emellertid på efterforskningar till den bok om fallet Georg Groscurth han vill skriva för att förklara sitt handlande.
Hur det går med hans föresatser kan läsaren ganska snart lista ut, men drygt 35 år senare föreligger i alla fall den här nagelfarande tillbakablicken. Det är kanske inte stor romankonst, men likväl en skrämmande studie i byråkratisk tortyr och en hedervärd äreräddning av den skandalöst orättvist behandlade Anneliese Groscurth.
Hon avled 1996, men efter att Delius roman publicerats fick både hon och de avrättade medlemmarna av ”Europeiska Unionen” sin postuma upprättelse. Bättre sent än aldrig.
författare och kritiker