”Kom igen, Håkan. Det är över för oss. Du var ju sångaren som bröt med den ironiska generationen, som jämt skulle vara så Ärlig. Så berätta sanningen nu. Ge mig en enda refräng om hur det är att köpa fyrarummare och sommarställe, hur det är att stå där och tanka sin pappakombi och vara medelålders familjeförsörjare.”
Så skrev Jens Liljestrand om Håkan Hellström i Expressen och startade vad som nu ser ut att bli en följetong på kultur- och nöjessidorna. Svar på tal kom tämligen snabbt från Sara Martinsson (SVT Debatt), Malena Rydell (Expressen) och Johan Lindqvist (GP).
Oavsett vad debatten om Hellström kan tänkas landa i, är det både intressant och talande att diskussionen om musik våren 2013 så tydligt enbart handlar om textlighet. Musiken i sig är ju sedan länge bortskalad från det mesta av musikkritiken.
När Göran Greider nyligen hyllades för sin budskapsfokuserade recension av The Knife (Aftonbladet 11.4), såg många hans text som en nytändning för musikkritiken. Men i själva verket var den nog bara en fullt naturlig konsekvens av en kulturvärld som sakta men säkert håller på att förlora sitt språk för toner och ljud. Att det kommer att få konsekvenser för vilken sorts musik som blir omskriven är ganska självklart.