Livet är fullt av lådor. Ja, ni vet, sådana där stora, som man gärna ställer undan på vinden, i källaren, i uthuset eller någon annanstans där man slipper konfronteras med dem dagligen.
Redan efter någon månad har man glömt bort vad de innehåller.
Nästan alla människor har lådor, men vi talar mycket sällan med varandra om dem.
Ändå innehåller dessa bruna pappåbäken ofta mycket viktiga saker, såsom ens gamla babykläder, barnens leksaker, mormors linnedukar, gamla skolböcker och andra minnen för livet.
Ibland kan jag få för mig att kika i någon av mina lådor, troligen när jag är på jakt efter något omistligt som har försvunnit. Ett par älskade skor från 1990-talet, till exempel.
Jag smäller alltid raskt igen lådan. Jag orkar inte rota mig längre ner mot bottnen i oro för vad jag eventuellt kan hitta där: gamla kärleksbrev eller något annat uppslitande.
Speciella är de lådor vi fyller när vi måste tömma en förälders hem efter ett dödsfall eller en flytt till äldreboendet. Dessa lådor talar vi ännu mindre om, trots att vi delar erfarenheten av dem.
Med dessa lådor framför oss står vi alla inför tusentals svåra val: Kasta eller bevara? Man borde stålsätta sig och oftast välja det förra alternativet. Men inte så sällan drabbas vi av hemska kval. Inte nänns vi kasta bort mors mödosamt hopbroderade handarbeten eller fars fartygsmodell, som han själv hade sparat i sjuttio år.
Nä, de hamnar i en brun låda, en av många ska det visa sig, och den i sin tur sällar sig till de andra lådorna på vinden, i källaren eller, om utrymmena tryter, på logen ute på lantstället, där mössen får något nytt att bygga bo i.
Vi ska heller inte glömma allt det där som barnen lämnar efter sig när de flyttar hemifrån: en massa dagböcker, älsklingsgosedjur, fåniga flickböcker, poesialbum och annat smått och gott.
Det är bara att veckla ut ännu en eller annan låda, och stoppa ner alltihop i dem. Vi vet ju var de hamnar. Vi vet att de glöms bort.
Tills barnet, nu vuxet, plötsligt ringer från någon avlägsen ort och efterfrågar en akademisk uppsats som det hoppas ska finnas i en av lådorna.
Det gör den givetvis inte.
En före detta kollega till mig hade länge retat sig på ett antal lådor på vinden som innehöll en utflyttad dotters prylar. Dottern hade en tid bott i en lägenhet i samma hus som sin farmor, men nu hade hon fått jobb i huvudstaden och skulle lätta ankar på allvar.
– Innan du ger dig av, sa fadern, så är du så god och hämtar dina saker.
Dottern samtyckte.
När fadern, vid avtalad tidpunkt för avhämtning, råkade titta ut genom fönstret fick han se dottern komma bärande på två tunga papperskassar.
– Men du skulle ju hämta grejor. Vad kommer du släpande på?
– Det är alla saker som du lämnade kvar hos farmor när du flyttade hemifrån.