FRÅGA: Vad innebär talesättet ”kasta ut barnet med badvattnet”, och var kommer det ifrån?
Lamia
SVAR: Kasta ut barnet med badvattnet är ett ordspråksartat uttryck som tycks ha varit rätt spritt i tyskan på 1400-talet. När det kom på pränt första gången i Tyskland, år 1512, var det redan en väl inarbetad fras. Svenskan lånade in uttrycket på 1600- eller 1700-talet, och det första skriftliga belägget finns i en ordbok från 1749, där man kan hitta slå ut barnet med watnet jämte slå ut/kasta ut barnet med lögewatnet.
Uttrycket används när folk vill varna någon för att överilat förkasta det värdefulla med det värdelösa, förhastat göra sig av med eller rata allt det som är bra i ett förslag samtidigt med att man avvisar det som är dåligt.
Som en märklighet kan jag anföra att franskan och engelskan först på 1900-talet fick upp ögonen för den här frasen med vider/jeter l’enfant (eller le bébé) avec le bain (eller l’eau du bain) respektive throw out the baby with the bathwater.
På tal om barn och bad kan jag citera några meningar ur en artikel i Svenska Familj-journalen 1879 om folkseder och skrock: ”Så länge barnet var odöpt, fick badvattnet ej slås ut annat än genom ett hål i golfvet. I äldre hus finnes ock för sådant ändamål alltid ett hål i köket.”
FRÅGA: Vet du möjligen något om den gamla invecklade och sönderhackade frasen som tillskrivs en latinlärare: ”När du, Pettersson, då jag, i följd av iråkad snuva, nös, skrattade, fick jag en dålig uppfattning om dig.”
Nemo
SVAR: Det äldsta belägget för den snuvige latinlektorns uppdiktade yttrande finns i Albert Engströms tidning Strix år 1902. Där lyder det: ”Om dig, Eriksson, om hvilken jag ej kunnat tänka mig något dylikt, har jag, då du, då jag till följd av iråkad snuva, nös, skrattade, ändrat uppfattning.”
FRÅGA: Jag kom i något sammanhang att se uppgiften att svenska är ett tonspråk. Är det det? Jag lärde mig svenska som vuxen, men fick aldrig uppfattningen att jag lärde mig ett tonspråk. Men sedan läste jag följande rubrik i Sydsvenskan: ”Modern till modern svensk form styr än.” Och det är klart att det finns en skillnad mellan ”ánden simmar i dammen” och ”ànden i flaskan”.
Men finns det fler exempel? Är svenska ett tonspråk? Upplever svenskar att de talar ett tonspråk? Upplever människor som talar ett tonspråk (kinesiska, till exempel) att de talar ett tonspråk eller upplever de vad vi betraktar som toner som helt olika ljud eller ord?
Alan Rees
SVAR: Ja, svenskan är ett tonspråk, med musikalisk ordaccent. Ungefär hälften av världens språk är någon form av tonspråk. Av närliggande indoeuropeiska tonspråk kan nämnas norska, lettiska, litauiska, slovenska, bosniska, kroatiska och serbiska. Pekingdialekten skiljer på fyra olika toner, och en ljudförbindelse som chu lär enligt Bertil Malmberg kunna betyda ’gris; bambu; herre; att bo’, alltefter den melodi den uttalas med. Melodiväxlingarna ensamma används för att skilja ord och former från varandra, och dessa växlingar kan ha lika avgörande betydelse för begripandet som de olika språkljuden.
Svenskarna i gemen har nog inte någon uppfattning om att de talar ett tonspråk. Vissa är medvetna om att tonaccenten kan ha distinktiv funktion, i några hundra ordpar som ánden – ànden; ákter – àkter; bóna – bòna; Pólen – p`ålen; céder – sèder, men man brukar framhålla att tonaccenten inte främst används för att skilja några hundra slumpartade minimala ordpar utan för att ge ledtrådar till ordens och frasernas struktur (”Svenska Akademiens språklära”). Den grava accenten (tvåtoppig tongång) har en intrikat konnektiv funktion; den anger en domän i talförloppet.
Den som vill fördjupa sig i denna spännande företeelse kan läsa kapitel 5 i Claes-Christian Elerts ”Ljud och ord i svenskan”, 1970.
(I läsarens exempel Modern till modern svensk formstyr än är det inte tonaccenten utan tryckstyrkan som är avgörande.)