Jag har hållit det ifrån mig i åratal. Jag har svarat nej till alla propåer. Jag vill inte vara med.
Jag vill sitta i lugn och ro vid min dator och skriva, läsa och skicka mejl, surfa på nätet och lära mig mer om Henrik VIII och Thomas Cromwell, om Johnny Hodges och hans saxofon, om hur man odlar kronärtskockor och sparris och allt möjligt annat.
Men aldrig att jag vill vara med på Facebook.
Aldrig.
Varför sitta där och utbyta meningslösa budskap, typ:
”Sitter här och stickar en kofta till min systerdotters kusinbarn.”
Eller:
”Undrar om det blir sol i morgon så att jag kan så ruccola och persilja.”
Sånt stjäl tid från mig.
Och vad jag annars gör med all den dyrbara tiden? Tja, jag går på gymmet, jag skriver sånt här, jag talar i telefon med mina vänner och, framför allt, jag läser böcker. Jag kan nämligen inte låta bli att läsa böcker, allt från tunga romaner till lätta men spännande deckare. Bara det är välskrivet. Böcker är mitt liv. Och filmer förstås, såväl på bio som på dvd.
Sånt tar tid, och det tycker jag att det ska få göra.
Facebook? Tidsförstörare.
Men så var det en gammal kollega och vän som slutligen övertalade mig.
– Det är ett så enkelt sätt att hålla kontakt, lockade hon. Det är så härligt att få en bild som visar hur kul dina vänner har det.
Okej, då. Bestämda steg hem och försöka komma med i klubben.
Först gick det rätt bra. Jag lyckades, mot all förmodan, pressa in en bild av mig själv, som man uppmanas till.
Sen rasade en massa människor in och ville bli mina vänner. Hur det gick till och varför har jag ingen aning om. Jag blev nog mest skraj.
Somliga tryckte jag bort omedelbart, andra verkade trevligare och en hel del hade jag inte sett på länge.
Jamen, kul kanske. Klick.
Sen var det det där med hur man skulle, så att säga, profilera sig.
Var har du gått i skola? Klicka i lämplig ruta. Det gick ganska bra.
Var har du fått akademisk utbildning? Jag klickade helt fel, fingret slant liksom. Det skulle ha varit journalistutbildning i Stockholm men jag hamnade i Göteborg.
Och lagt kort ligger uppenbarligen. Jag har i alla fall inte hittat ett sätt att rätta till saken.
Katastrofen kom när jag skulle fylla i rutan om social status. ”Gift” var jag inriktad på. Men sen missade jag på nåt sätt att de ville veta när jag gifte mig.
Jag tryckte till, och så kom det upp en jätteruta där det stod att jag hade gift mig – samma dag.
Gratulationerna började strömma in, jag började smågråta och jag kunde omöjligen rätta till felet.
Desperat skrev jag slutligen in i en liten dyster ruta:
”På förekommen anledning vill jag meddela att jag gifte mig 1995.”
Nu står det att jag gifte mig 1995 och 2013. Vad ska min man säga, han från 1995?
Jag undrar om vi någonsin blir vänner, Facebook och jag?