Värmländska Sven-Ingvars karriär var på väg mot botten när dansbandet 1971 plötsligt bestämde sig för att göra en tema-lp med tonsatta dikter av Gustaf Fröding. Det var oerhört, både beslutet och musiken.
Dalarnas Mando Diao tog ändå en större risk när rockbandet, som vid det laget hade sin största publik och sina bästa försäljningssiffror i de tysktalande delarna av Europa, förra året gav ut sitt album med texter av den värmländska skalden. De begränsade sin träffyta, men lyckades i gengäld slå an en ton i det svenska folkdjupet de tidigare inte varit i närheten av.
Men utfallet är så olikt Sven-Ingvars, som var lätta på handen och fick de högstämda orden att svänga. Mando Diao har med Frödings sällskap fått en förevändning att ta tag i de svåra frågorna: död, liv, lidande. Resultatet, som bandet på scen beskriver som delvis ett sorgearbete, är allvarstyngt och ofta direkt högtravande.
Svulstigheten från kvällens inledningslåt "Infruset" försvinner förvisso med det luftiga arret i "En ung mor", med en vibrafon i central roll, men så snart Björn Dixgård i salvelsefullt patos når sitt rossliga register blir musiken baktung och tappar balansen. Och trots de goda ansatserna i "Säv säv susa" — som med Gustaf Noréns mellansnack fås att handla om nätmobbning — blir framförandet så påfluget att åtminstone jag värjer mig, istället för att sjunka in i musiken och låta den omsluta mig.
Stunderna då Gustaf Norén tar kommandot som sångare blir Mando Diao betydligt coolare, utan att man för den sakens skulle tappar något väsentligt. "I ungdomen" är en flödande melodi i en enkel ackordstruktur som Norén tar hand om alldeles förträffligt.
Men bäst denna kväll? Faktiskt "Anita", en Frödingtolkning som Mando Diao lånat från Sven-Ingvars och förvaltar med den äran. Linnéa Dixgård, som turnerade med bandet redan i vintras, tar solopartierna som får harmonisk fägring när Gustaf Norén gör henne sällskap som duettpartner.