Det var en sommar för nån handfull år sen, och Tina Nordström var värd för ”Sommar” i P1. Jag hade disktjänst i föräldrarnas sommarhus, och händerna var för blöta och radion stod för långt bort, så det var bara att lyssna. Detta minns jag: Tina spelade upp band från barndomen, sånt där sött banka-på-kastruller-nonsens som alla föräldrar spelar in, förevigat på nån bandspelare kring mitten av 70-talet. Några minuter in i babblet fejdade man ut och tonade in Tinas belåtna fniss. Det var då jag hade sönder en assiett och diskvattnet fick en ton av rött.
Nä, jag är inget större fan av ”Sommar” i P1. Eller, snarare, av det faktum att programidén förädlats så lite. Det personliga tilltalet hade definitivt en poäng för, säg, fyrtio, trettio eller rentav tjugo år sedan – eftersom medierna såg annorlunda ut då, eftersom möjligheten att nå ut var ytterligt få förunnade.
Idag är underexponering sällan ett reellt problem för människor i offentligheten. I synnerhet inte dem som får sommarprata. För man får förstås tycka vad man vill om, säg, Filip Hammar eller Özz Nujen, men knappast att de skulle lida svår brist på intimiserande medieutrymme. Därtill kommer problemet med att samtida sommarprogram så gärna hemfaller till grundkurser i entreprenörsanda. Lyckad ska man vara! Och känd!
Det är nu lika hopplöst att formulera invändningar mot ”Sommar” som det är att göra detsamma mot Melodifestivalen. Varför? För de har formulerats så många gånger att det är lika fräscht tankegods som att hävda det är själlöst att shoppa i gallerior, eller att det är dåligt med halvfabrikat. Åsikter som för all del inte saknar legitimitet – det är bara så satans tråkigt att bli ännu en av alla som yttrar dem.
Därför har jag ett förslag. Lägg inte ner ”Sommar”, men ge det en överkurs: Specialisterna i P1! Här ges utrymme åt personer som inte nödvändigtvis är välkända för en bred publik, men som besitter en djup kunskap om ett ämne. Om detta ämne, och enbart detta ämne, ska de sedan tala.
Producenterna bör ges ett kraftfullt extramandat som redaktörer – någon som tydligt uppdrager åt prataren vad denne ska prata om, och dessutom med fast hand stryker i manuset. Och, gode gud, ingen musik – såvida inte den som pratar har i uppdrag att prata just om musik. (Mina öron är fortfarande på rehab efter Schibbyes och Perssons murvelrock.)
Här en liten inledning på en personlig önskelista på specialister. (Brasklapp: ett par av de här personerna är jag bekant med. Det gör dem inte mindre kunniga inom sina områden.)
Parfymören Ben Gorham om hur man gör parfym. Idéhistorikern Sverker Sörlin om skolan. Arkitekten Ola Andersson om lyckad och misslyckad stadsbyggnad. Designern Carin Rodebjer om klänningskonstruktion. Manusförfattaren Cilla Jackert om hur man skriver manus. Tina Nordström. Ja, Tina Nordström! Hon ska prata om mat. Skånsk mat och svensk matkultur efter millennieskiftet, i den ordningen, varken mer eller mindre.
Varsågoda, bara att börja jobba.