Vid den här tiden på året brukar landets arbetsplatser översvämmas av frukt och grönt. Överallt står det påsar med plommon, päron, gurkor och äpplen, äpplen, äpplen.
Det är arbetskamraternas odlingsmödor som manifesterar sig. De duktiga kamraterna kan inte bli av med sina skördar på annat sätt.
Jag har hört från en vanligtvis välunderrättad källa att påsarna har blivit fler och större på senare år. Källan menar att det kan ha med arbetslivets datorisering att göra. Att ständigt tvingas arbeta i cyberrymden gör att man känner allt större längtan efter att stoppa händerna i jorden på fritiden.
Man vill känna att man lever på riktigt, om ni förstår.
Själv är jag inte säker på att myllan är den naturliga platsen för mina tassar, längre.
Jag hade en alldeles egen trädgård en gång för längesen. Då var jag rätt idog.
Jag satte potatis, klippte gräset med en rostig, trögdragen gräsklippare, planterade doftande gammeldagsrosor, klippte av mig en pekfingertopp med sekatören och det ena med det andra. Jag medförde till och med äppelpåsar till arbetsplatsen.
Sen dess har jag långsamt deklinerat.
Första året i vårt nuvarande sommartorp hade jag ännu inte tappat sugen. Jag planterade perenner, anlade kryddträdgård, spred fröer hit och dit, fixade bärbuskar och burkade mina skördar. Jag inhandlade ett astrakanträd till min mans födelsedag och sedermera även ett katjadito, när jag insåg vikten av det där med pollinering.
Jag plockade nässlor och kokte soppa, gjorde flädersaft och gick så långt att jag bryggde maskrosvin.
Jag var nästintill ostoppbar.
Numera sitter jag mest och läser på altanen som min man har byggt, måste jag erkänna. Ibland tar jag mig samman och plockar några liter krusbär från mina för längesen planterade buskar och kokar ett par burkar marmelad.
Någon äppelpaj om året kan det också bli. Kanske.
Det finns en rabatt framför huset vars väl och ve är enbart mitt ansvar.
Den ser förfärlig ut.
Jag skyller på att det är svårt att hålla koll på ogräset när man bara är på plats ibland. Ni vet: ena helgen om våren ser rabatten underbar ut. Två veckor senare är den helt övervuxen och man kan inte utröna vilket som är en omistlig växt eller ett förhatligt ogräs.
Sedan är det kört, för hela sommaren.
Då är det närapå hopplöst för en ungdom i min ålder att slita upp en välväxt maskros utan att tappa fotfästet. Och skulle det hända gäller det att ha en ordentlig spade i närheten så att man kan klamra sig fast vid den och resa sig utan att behöva tillkalla ambulans.
Med andra ord: mina inte alltför gröna fingrar har vissnat helt och hållet.
Och tur är väl det, för jag har inte längre någon arbetsplats där jag skulle ha kunnat dumpa mina skördar.