Fiolen är ett instrument som lämpar sig för virtuositet. Men virtuosmusiken har ofta anklagats för att bara vilja imponera, inte beröra. Ett exempel på att sådan kritik ibland är missriktad finns på en ny dubbel-cd där albanske Tedi Papavrami spelar fiolmusik av en av förra sekelskiftets främsta fiolister, belgaren Eugène Ysaÿe.
Ysaÿes sex solosonater från 1924 vill något mer än att bara imponera. Första satsen i andra sonaten heter ”Obsession”, vilket syftar på musikens upptagenhet dels med Bach, som citeras i satsens början, dels med döden, som representeras av den katolska dödsmässans ”Dies irae”. Fingrarnas och stråkens flykt över strängarna blir till en våghalsig kamp för frihet från två besattheter.
Papavrami har en levande rytm och en härlig fiolton som han varierar på en mängd sätt. Hans gestaltning har en nyansrikedom som om han spelade solosonater av Bach. Det som imponerar mest med hans spel är att han har sinnesnärvaro nog att beröra också när musiken är som mest svårspelad.
Att spela flera melodier samtidigt (kontrapunkt) på en fiol är svårt och förekommer därför ofta i musik för fiolvirtuoser. Ysaÿe väljer ett slags lågmäld och krypande kontrapunkt som hos Bach konnoterar gudsfruktan. Då är målet med det virtuosa något helt annat än en glänsande yta.
På den andra skivan spelar Papavrami och Svetlin Roussev ett långt verk för två fioler som heter sonat men lika gärna kunde heta symfoni. Solosonaterna kunde kallas tondikter. Ysaÿe släpper fiolen fri från genremässiga begränsningar och virtuosmusiken från den alltid hotande ytligheten.