Vem? Olof Lundh, fotbollsjournalist, känd som ”Bois-mannen” i Mats Olssons Expressen-krönikor och aktuell som analytiker under fotbolls-VM i TV4.
Varför? För att han på ett för fotbollskommentatorer arketypiskt sätt får både respekt och skäll, men alltid tycks ta allt med lagom mycket lugn.
Fotbollsjournalisten Olof Lundh, 48, är på plats i Brasilien för fotbolls-VM.
Det ligger en rätt mycket längre resa bakom den resan än avståndet mellan bostaden i Stockholm och Rio de Janeiro.
Olof Lundh föddes 1966 i Lund och är skåning i hjärtat. Han var inte norr om Uppsala en enda gång innan han hade fyllt trettio.
Han pluggade massor, och har nu varit journalist i runt tjugo år. Han har jobbat på Expressen och Göteborgs-Posten och sedan Expressen igen – en anställning som han lämnade när det uppdagades att han hade gjort extraknäck som skribent åt en fotbollsagent. Då gick han vidare och startade fotbollskanalen.se, som bara kan beskrivas som en massmedial framgångssaga.
Som alla fotbollsjournalister utsätts Olof Lundh för nästan lika hårda granskningar som de spelare han talar om i TV4 och på sin blogg och i sin podd.
Han har fått skäll för att han talar skånska – som om det var ett problem – och han har fått kommentarer om sin längd – 196 centimeter, som om det var ett problem.
Han har också fått acceptera att omskrivas som en person som inte alltid kan lägga band på sig.
Kanske är det sant. Kanske är det rent av en tillgång i vissa sammanhang. Fotboll och temperament är ingen dålig kombination.
I tidskriften Offside kunde man för rätt många år sedan läsa om hur Olof Lundh blev förbannad när svenska kolleger jublade över ett svenskt mål, som om de var fans, och inte journalister. Repliken för att påtala detta kännetecknades inte av bandläggning, den löd något i stil med ”skärp er, vi är för fan inga turkar”.
Turkiska fotbollsjournalister jublar tydligen mycket i tjänsten.
Trots eller tack vare den lundhensiska hettan är Olof Lundh numera självskriven när fotboll ska kommenteras, given i analytikernas startelva, det tycker till exempel DN:s svårflirtade krönikör Johan Croneman. Kanske för att hettan kombineras med både rutin och kyla. Så här skriver Olof Lundh själv om sin relation till debatt, gräl och offentlighet på sin blogg:
”Det handlar om att ge och ta, och de enda jag blockar på Twitter är de som skriver så otrevliga eller korkade saker att jag inte förstår varför de ska följa mig sett till hur illa de verkar tycka om mig. Någon gräns finns det. Nej, jag piper inte heller. Jag svarade på frågor från Expressen och det tycker jag är en självklarhet när man själv vill ha svar av folk. Vilken trovärdighet ger det mig om jag jagar Karl-Erik Nilsson men jag själv duckar frågor.”
Och nu börjar det äntligen, världsmästerskapet. Olof Lundh kommer inte att stupa på bristande ork i alla fall. För en tid sedan var han värd när Studentaftonutskottet i Lund ordnade en nostalgikväll runt VM 1994. Efterfesten – i samma lokaler som Olof Lundh drev svartklubb i under studenttiden – kännetecknades enligt säkra källor inte av återhållsamhet.
Sista tweeten från partyt skickade han klockan 05.14.