Jag väntade utanför provrummet när min, då snart pensionsmässige, arbetskamrat stack ut först huvudet sen resten av sig.
– Tycker du att jag kan ha jeans? frågade han.
Det var i New York, världens jeanscentrum, för sisådär tjugo år sedan.
– Jamen, självklart kan du det, sa jag.
Ett par välsittande jeans prydde definitivt en i övrigt, och som vanligt, välklädd gentleman.
Han slog till, och från den dagen satt de där de satt på hans något åldrade rumpa, matchande såväl Stetsonhatt som gabardinkavaj.
Annars är det kanske ännu mer för kvinnor som jeansen, närhistoriskt sett, har blivit garderobens mest omistliga persedel. I dag kan vi ha dem på oss närsomhelst och varsomhelst, utom möjligtvis på högtidligare begravningar.
Alla äger jeans, alla bär dem.
Jeans är, vågar jag påstå, det mest demokratiska plagg som någonsin har uppfunnits. Jeans är ett plagg som känns bra – och ofta också ser rätt så bra ut. På de allra flesta bakdelar.
Till och med vi som har lämnat den tjusigaste och slankaste ungdomen bakom oss känner oss bekväma i dem. Kan det bli bättre än så?
Det finns dock, är jag rädd, de så kallade snorvalpar som menar att vi femtiplusplussare inte har i jeans att göra. Att vi borde dra oss tillbaka till crimplenedressarna och hålla käft.
Då vill jag gärna skjuta tillbaka:
Håll tassarna borta från våra gamla, nyupptäckta handväskor från 1960-talet och stick ner dem i bakfickorna på de jeans ni inte vill dela med er av.
Vi var först både med handväskorna och med jeansen.
Bara så att ni vet.
Redan på 1950-talet blev cowboybyxorna symbolen för förändring, för något nytt.
På 60- och 70-talen broderade vi vackra blommönster på dem och sydde fast fredsmärken.
På 80-talet deklarerade Brooke Shields att ingenting någonsin fick komma emellan henne och hennes Calvins.
En smula svettigt, vågar jag gissa.
Men nu då? Nu finns det så många jeansmärken att man inte ser skogen för bara denim. Och till priser som ursprungstillverkaren i guldgrävarnas Kalifornien aldrig ens hade kunnat fantisera om.
Här har vi baksidan av jeansdrömmen. Jeansen som en gång symboliserade frihet skapar nu i stället tvångsmässig märkesstress: Vilka brallor är ballast för säsongen? Ska det vara stentvättat, mörkblått eller mittemellan? Trasigt eller prudentligt helt? Gula, vita eller blå sömmar? Utställt eller insvängt? Supersnävt eller påsigt? Stretch eller stumt?
Vår dyrkade James Dean är död sedan länge, jeans bärs inte längre av rebeller.
Vill man numera verka radikal ska man kanske hoppa ur jeansen och ta denimsemester.
Fast det kommer sannolikt aldrig att inträffa.
För vad skulle vi då ha på oss på midsommarfesten?