Sill och snaps och blomsterkrans … nu firar vi det som i Sverige, men bara här, uppfattas som årets svenskaste helg.
En liten påminnelse om det knepiga med ”svensk”.
Svenskhet är det som Sverigedemokraterna är på jakt efter i sina drömmar om ett folkhem som aldrig funnits, det som ska ersätta dagens mångkultur. Det svenska, den ”svenska kulturen”. Partiet fastnar ofta i röda hus med vita knutar och knätofs, någon kännedom om samtida svensk kultur har inte presenterats.
Men fler kan hamna snett, också de som verkligen inte tror på en exkluderande svenskhet.
När FN:s vicegeneralsekreterare Jan Eliasson i SVT:s nationaldagsfirande fick frågan om när han känner sig allra mest som svensk så svarade han midsommar, Lucia och jul – och när han äter ”strömming med lingon och potatismos”. Som han hävdade att det inte går att få någon annanstans i världen.
Hans känslor går inte att ifrågasätta, men vid strömmingen måste jag protestera. Stekt strömming var det godaste jag visste när jag växte upp. I Finland. Där jag för övrigt också var vitklädd med ljus i hår varje år den 13 december.
Det där tjatet om att midsommar är så svenskt och att midsommarafton är Sveriges egentliga nationaldag är lite tröttsamt. Det är lite som med Stockholm som ”Capital of Scandinavia”: utan ordentlig omvärldsanalys annekteras en position.
Bli inte ledsen nu, men ja, midsommar firas också på andra håll. Det är en av årets viktiga festhelger i Finland, med sill och snaps och dans kring majad stång. Fast utan Små grodorna …
Tidigare var midsommardagen alltid den 24 juni, där som här. Johanne. Juhannus, på finska. Och just den dagen firas Johannes döparen fortfarande i åtminstone Estland, Lettland, Danmark och Norge. Sankt Hans och sommarsolståndet.
Midsommar är kanske det svenskaste som finns, men för den skull inte svensk. Så låt oss glädjas åt att vi är många som firar – the more the merrier – nu när vi nu stornjuter med sill och snaps och jordgubbstårta. I ett sommarväder som ju också kallas svenskt: sol och skurar.