Alla har vi våra minnen, och de kryper närmare när tiden går. Nu när man själv har blivit mormor minns man sin egen mormor. Jag minns i alla fall min. Hon var liten och nätt, som sin mor som, sades det, liksom svävade över Möllevångstorget i sina långa kjolar.
Min mormor hade inte långa kjolar, de hade fallit ur modet när jag var liten. Hon svävade inte heller, men hon tog väl hand om mig, när det mest behövdes.
Hon och morfar hade ett sommarhus i Limhamn, en röd liten stuga, numera tillbyggd och förvandlad till åretruntbostad. Men någonstans i det inre av denna, sannolikt dyra, villa finns den lilla stugan kvar. Det avslöjar gavlarna.
Glass var en ovanlig och dyr förtäring i början av 1950-talet. Glass serverades enbart på bemärkelsedagar. Då kom den med bud, i tårtform, nedpackad i kolsyreis så att den inte skulle smälta. Det rök om isen.
I sommarstugans trädgård fanns äppelträd, främst av den tidiga sorten transparente blanche. Dessa äpplen skalade mormor. Hon höll dem under rinnande, iskallt vatten. Sen låtsades vi att de var glasspinnar.
Men först måste jag äta kyllebitar, små bitar av kavring med rökt fläsk på.
Sånt minns man som om det vore i går, som det heter.
Min farmor var varken liten eller nätt. Hennes skor knarrade under kroppstyngden.
Henne minns jag mest stående bland vinbärsbuskarna eller plockande bigaddar ur nacken på farfar, som blev biodlare när han slutade som polis i Majorna i Göteborg.
Jag fick ärva hans poliskask med guldspira. Mycket imponerande, till och med på ett skåp i min hall, numera.
Han blev för övrig immun för bisticken och märkte inte ens när han blev stucken. Därav farmors idoga gaddplockning om somrarna.
Min farmor hade alltid huset fullt av rosa pelargoner, Mårbacka hette de. Hon förökade dem, och de överlevde och blev fler, år efter år.
När farmor dog, vid nära 103 års ålder, fick min mamma hennes pelargoner. Hon höll liv i dem tills hon själv gick bort, ungefär femton år senare.
Och där stod jag med en massa rosa pelargoner och inte alls så gröna fingrar som farmors och mors.
Men min man hastade till min undsättning och tog hand om blommorna.
Det har han gjort i över tjugo år nu. Farmors pelargoner och deras släktingar i rakt nedstigande led pryder våra fönsterbrädor och prunkar, i massor, i blå krukor på vår sommaraltan varje år.
Jag träffar ibland min kusin på gymmet. För ett tag sedan kom vi att tala om vår barndoms pelargoner.
– Dom skära, ja, sa han. Jag och min fru har köpt sådana flera gånger, men de blir aldrig lika fina.
Nu har han fått några pelargoner av mig, som kommer från farmor, hon som var hans mormor.
Så kan minnet blomma, för oss båda två.